» Tack för allt min fina vän ♥

I december 2009 skrev jag på ett kontrakt som kom att förändra mitt liv något så otroligt mycket och forma mig till den människan, och framförallt den hästmänniskan jag är idag. Då skrev jag nämligen under mitt fodervärdskontrakt som innebar att jag från och med januari 2010 skulle få ha Zäta som min alldeles egna häst två dagar i veckan hos ridskolan och där med bli delfodervärd på honom. Jag minns fortfarande känslan av att bli tillfrågad, känslan när beslutet var fattat och känslan av att sitta på hans rygg den första foderdagen. Det är obeskrivligt, kort och gott.
 
Sedan den där vintermånaden 2010 har vi upplevt så otroligt mycket tillsammans! Vi har älskat varandra, hatat varandra stundtals, tränat och tränat, slitit och tävlat, jag har gråtit över framsteg som aldrig kommit, gråtit av lycka över prestationer vi gjort tillsammans när allt slit givit oss så fina resultat, vi har verkligen jobbat oss upp från botten till toppen, känt oss oövervinnerliga när vi sprängt fram i galopp i skogen och fälten, hjälpt varandra, tagit hand om varandra, busat som små barn tillsammans, hittat ett troligt samspel som jag aldrig känt med en annan häst och så mycket, mycket mer. Det Zäta har gett mig och det han har lärt mig är oersättligt. Den utveckling vi gjorde tillsammans, både i ridningen och i vår relation, har lärt mig så otroligt mycket på så många olika sätt och jag ångrar inte en sekund ag spenderat tillsammans med honom.
 
Idag ser det annorlunda ut. Till sommaren 2013 skildes våra vägar åt och Zäta har nu en annan liten tjej att utveckla och utvecklas tillsammans med. Detta var långt ifrån ett lätt beslut och jag har både gråtit och ångrat mig flera gånger om. Men någonstans vet jag att det här beslutet ändå var det bästa, att det på något sätt var dags för oss båda att gå vidare och hitta nya utmaningar. Jag får trots allt träffa honom varje dag på jobbet och pussa på honom när jag vill, även om det skär i hjärtat när jag ser hur ledsen han blir när jag ägnar mig åt de andra hästarna...
 
Jag skulle kunna skriva i flera timmar för att pränta ner alla mina känslor för det här och försöka förklara och förstå, men det skulle inte hjälpa och det spelar ingen roll. Det enda som egentligen är viktigt är att Zäta är min allra bästa vän, den som har format mig till personen jag är idag och den som lärt mig nästan allt jag kan. För mig är han den starkast lysande stjärnan, prinsen, den busiga pricken med världens finaste glimt i ögat. Den som alltid gör mig glad, den som förstår mig och den som tagit mig igenom så mycket. Min prickiga kille med världens största hjärtat av guld. Jag älskar honom och kommer alltid att göra det.
 
Tack för allt min fina vän ♥
 
 

» Sjukhusfältet 13 maj 2013 del 2 - porträtt

Fotograf: Lise-Lott Kennmark
Kamera: Nikon D60
Objektiv: 55-200 Nikkor zoom
Motiv: Världens finaste kille på sjukhusfältet 13 maj
 





» Skrittar fram dagens första (:


» Bilder från sjukhusfältet 13 maj 2013, del 1

Fotograf: Lise-Lott Kennmark
Kamera: Nikon D60
Objektiv: 55-200 Nikkor zoom
Motiv: Jag och Zäta som trimmar på sjukhusfältet 13 maj
 
Min vackra prins ♥






 
 

» Smakisar från 13 maj

I måndags kväll var mamma supersnäll och följde med mig och Zäta upp till sjukhusfältet för att fota lite. Trist nog upptäckte jag i efterhand att vi skulle haft ett lite högre ISO-tal då många bilder tyvärr blev lite oskarpa... Men det fanns också några guldkorn och här kommer två av dem! (:
 
Fotograf: Lise-Lott Kennmark
Kamera: Nikon D60
Objektiv: 55-200 Nikkor zoom
Motiv: Jag och Zäta, såklart! (;
 


» Världens bästa hjälpreda

När jag har ridit Zäta i ridhuset har jag som vana att om det är ledigt efter mig klä av honom och låta honom gå lös när vi är klara medan jag plockar undan hinder, mockar eller vad jag nu kan tänkas pyssla med.
 
I onsdags var en sådan dag och då fick han först lösgaloppera sig själv, på eget initiativ haha!, och sedan skritta av genom att följa efter mig medan jag släpade världens tyngsta och fullaste skottkärra genom ridhuset. Till slut tröttnade jag, ställde ifrån mig kärran och grepen och hämtade en liten typ "skit-samlare" (en minigrep och en uppsamlingsbehållare) istället. När jag sedan vände mig om igen fick jag se det här bakom mig, huuur söt? Helt klart världens bästa, och sötaste, hjälpreda! ♥(:
 
"Oh oh, påkommen!" 

"Det är lugnt, jag sköter det här!"

» Trutis testar remontgrimma

Det här med att hålla munnen stängd när man rids är något som Zäta tycker har blivit himla onödigt. Istället är det enligt honom mycket bättre att gapa massor, visa alla sina fina tänder och imponera med den mycket långa och slemmiga tungan. Tycker matte samma sak, njaaa, tveksamt!
 
Nej den lille killen har verkligen ändrat sitt beteende i ridningen på sistone, men det har jag som bekant redan nämnt. Från att vara den som blev låg, stark, springig och dragig när han tröttnade på att jobba gick han till att bara släppa allt, bli väldigt upprörd och stå på stället och studsa istället. Nu har vi kommit en ganska bra bit på vägen i arbetet med att komma ifrån de här problemen och allt går mycket bättre igen. Men istället har det smugit sig in en ny liten olat, och det är just munnen. Det som återstår att lösa innan alla problem är borta är att Zäta blivit så trutig. Tungan far, bettet skallrar och han går ofta och gapar. Därför testade jag igår, efter ett råd jag fick av Linda Melin när jag tränade för henne för ett par veckor sedan, att rida honom på remontgrimma istället för aachen som jag brukar. 
 
Från början var jag mycket skeptisk. Zäta gick tidigare på remont men då uppskattade jag aldrig att rida honom på det. Jag tyckte han blev opåverkbar och hade svårt att undvika att han gick bakom lodplanet. Men igår testade jag trots allt och resultatet blev bättre än jag trodde. Nog för att han stundtals gick bakom lod precis som jag befarat, men i det stora hela är jag riktigt nöjd med gårdagens pass! Han var på ett sätt  snarare mer påverkbar då än han varit den senaste tiden vilket gjorde att jag kunde komma åt lite nya knappar som suttit långt inne tidigare. Men gårdagens plus går utan tvekan till galoppen, för tusan så fin han var där! Inte alls lika markbunden som han ibland varit tidigare utan galopperade med runda och riktigt luftiga språng. Så himla roligt att känna! (: 
 
Så, jag kanske får tänka om runt det här med remontgrimmor. För trots att Zäta var trutig stundtals även igår kändes han ändå mer tillfreds än han gjort på länge i det stora hela och var väldigt nöjd med sig själv när han fick gå ut och sola sig i hagen. Om inte annat är det helt klart en nosgrimma att variera med i alla fall! 
 



» Den senaste tidens hästar

De senaste två veckorna har inte bara inneburit Zäta och Mimmi för min del vilket är det normala, utan istället har två andra filurer smugit sig in på ett hörn och dessa är Flush Sacree och Chalmer. Med andra ord har det varit mycket åkande fram och tillbaka mellan ridskolan där Zäta och Flurran står och Bjällbrunna där Mimmi och Chalmer står. i sådana lägen är jag grymt tacksam över mina snälla föraldrar och vänner som hjälper mig med skjuts när vädret är hemskt, så himla skönt att slippa cykla då!
 
Zäta och jag är i något slags mellanläge just nu känns det som. Jag är grymt motiverad att träna och tävla men lillkillen själv har blivit lite halvdeppig igen. Han presterade ju helt klart över förväntan i Katrineholm och där var han verkligen superfin! Han var avslappnad, positiv och framåt och tyckte det var helt lajbans att få visa upp sig på banan. Men det dör verkar ha försvunnit lika fort som det kom. Den där riktiga gnistan och glöden finns inte där jag skulle vilja ha den och på klubbtävlingarna den 10e och 17e verkade han inte alls tycka att livet var roligt. det gör mig så ledsen att känna att han inte är nöjd, för det märks verkligen tydligt när han inte trivs. Men vi får ta en dag i taget och försöka göra allt roligt och positivt så hoppas jag det ordnar sig. Det kanske är bra för Zäta att jag knappt får ihop någon tävlingstermin för oss i vår...
 
Mimmsa däremot är långt ifrån deppig. Om jag får säga det själv tycker jag att det går bättre och bättre mellan oss just nu och att vi hittar varandra mer och mer för varje ridpass. Jag har äntligen kommit på hur mycket jag måste rida för att orka korta och samla den långa lilla damen och det blir verkligen stor skillnad på henne när hon är "i ramen". I lördags plockade vi för första gången på lääänge fram lite ordentliga hinder och hoppade ganska ordentligt, alltså inte bara gymnastikhoppade utan höjde lite och red mer banhoppningsmässigt vilket gick riktigt bra. Det svåra är att jag måste lära mig skillnaden i att hoppa Mimmi och Zäta. Zäta måste jag ju passa hela tiden så han inte stoppar eller hittar på något bus, liksom vara beredd på att han strular hela tiden. Mimmi å andra sidan vill sköta allt själv vilket hon också gör så länge jag bara håller ett bra grundtempo. Med andra ord är hon en helt annan häst att hoppa, något som är mitt ansvar att lära mig. 
 
Flush Sacree är en nykomlig på ridskolan som kom tillsammans med sin kompis Plutas för ett par veckor sedan. Kanske inte den vackraste individen, men hon har helt klart hjärtat på rätt ställe och jag tyckte hon var riktigt mysig att rida och trevlig att jobba med när jag red henne för två veckor sedan, bara man kommer på hur hennes hjärna fungerar. Flurrans är nämligen en liten orolig tjej. Hon blir lätt stressad och förstår inte alltid vad man menar vilket kan skapa kaos i huvudet på henne ganska enkelt som jag uppfattade det. Min enda tanke och mål under passet var därför att hitta en lång, låg och avslappnad form istället för den stela "huvudet-rakt-upp-i-himlen-formen" hon hade när vi började. Och som sagt, efter lite lirkande och när jag lärt mig hur hon fungerade jobbade hon på riktigt bra och var mer en nöjd med sig själv! Söthästen (;
 
Sist och också minst är Chalmer. Challe är en treårig connemarahingst som står hemma hos Nickan för utbildning och har gjort detta under perioder sedan i höstas. Målet just nu är hingstvisningen i Ljungby i helgen och jag har fått både hjälpa till med hans utbildning under de här perioderna och ska även följa med och visa honom i helgen. Chalmer är en riktig liten pärla. Coolare hingst får man verkligen leta efter och han har en toppeninställning till det mesta! Igår till exempel skulle han för första gången i sitt liv duschas och hade heller aldrig sett en spolspilta tidigare. Trots detta knatar han rakt in och låter sig sedan snällt badas, schamponeras, duschas och fixas utan några protester knappt. Hur duktigt gjort? Väldigt duktigt gjort av lillkillen (: Det ska bli väldigt spännande att se hur det går för honom imorgon efter de här månaderna, ni får hålla tummar och tår för det tänker jag göra! 
 

» Presentation av Zäta

Jag insåg för ett tag sedan att jag nog aldrig presenterat hästarna jag skriver om här riktigt ordentligt, och med tanke på att en del nya läsare verkar ha hittat hit kände jag att det var på sin plats att göra det nu! Först ut är Zäta och jag har nog publicerat ett liknande inlägg tidigare, men här kommer ett utförligare om min lilla prins.
Zäta en valack förr 2003 med okänd härstamning. Han är född på Stens gård och har egentligen uppfödarnamnet Zenator af Sten, men till vardags heter han Zäta. Efter att ha gjort lite egna efterforskningar har jag luskat reda på att Zätas mamma var korsning halvblod - ponny och Zätas pappa var knabstruper. Det är alltså en rejäl liten gatukorsning jag pysslar med varje dag (;

När Zäta kom till oss på Hageby 2008 smälte jag direkt. Minns hur jag gick och samlade mod i flera timmar den dagen innan jag tillslut vågade fråga en av ridlärarna om jag möjligen kunde få ta hand om nykomlingen. Svaret på detta blev faktiskt ja, och en glad tjej svävade iväg och hämtade diverse borstar och satte genast igång med att lära känna honom. Ganska snabbt konstaterades att han var ganska grön på flera områden. Lyfta hovarna var till exempel en svår sak som tåldes att träna på. Men framförallt var vi tvungna, enligt mig och en vän, att skrota namnet Zenator, som inte riktigt passade in på denna lilla prick!  Efter en stunds funderande bestämdes iaf att Zäta var det nya namnet, och det har han hetat sedan dess! 

Sedan den där första dagen har jag aldrig slutat sköta Zäta, men det var inte förrns den speciella frågan kom som det blev sådär riktigt underbart som det bara kan bli. 
Frågan innebar att ridskolechefen frågade mig och några andra vänner om vi ville börja ha våra sköthästar på delfoder 2 dagar i veckan, och jag tror att ni kan gissa svaret? ;) Självklart ett stort JA! Och sedan dess har mitt liv tagit en helt ny, och så mycket bättre vändning! 

Att få ha Zäta som min alldeles egna är verkligen något som gör hela min värld! Utan honom skulle det inte längre finnas något liv att luta sig tillbaka på och tillsammans har vi åstadkommit så otroligt mycket. Vi har bland annat byggt upp en hoppkarriär för Zäta's del helt från grunden med självförtroende och hela kittet. Den lilla hästen på ca 153-155 cm klipper nu oxrar på nästan 110 cm utan att blinka när han är på rätt humör. Detta skulle ha varit en omöjlighet för ett par år sedan.
Även i dressyren har enorma framsteg gjorts och så sent som i höstas plockade vi tillsammans hem en seger i lektionshäst DM i dressyr. Kan inte ens med ord beskriva hur stolt jag var över oss då. På meritlistan står bland annat också fler placeringar i lekionshäst DM i både hoppning och dressyr, KM-vinnare samt en tredjeplats med laget i div III. 
Tillsammans har vi även gått igenom förlusten av en bästa vän, som alltid kommer finnas i mitt, och Zäta's skulle jag tro, hjärta. 

Zäta är verkligen en liten häst med det största guldhjärta man kan hitta, busig som få och alltid den där glimten i ögat <3 Finns verkligen inget som kan få mig på bättre humör än han, oavsett anledning och jag tycker denna lilla prins förtjänar att lyftas fram, det är ju något av de minsta jag kan göra efter allt vi gör tillsammans :)
Och är det inte konstigt, hur två stycken "JA", två små svar som jag alltid kommer minnas, kan förändra en tonårstjejs liv så dramatiskt, men till något sååå mycket bättre? :)
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 

» Dressyrträning 17/2 - Att rida på gränsen

Åååh vad jag önskar att jag hade haft film eller bilder från den här träningen! Zäta gick som aldrig förr och både jag och Cissi som jag tränade för var lite överväldigade. Skillnaden mot hur han har betett sig de senaste veckorna vid ridning var enorm och jag svävade på små rosa fluffiga moln efter träningen (:
 
Som uppvärmning gick vi som sagt upp till sjukhusfältet och jobbade i snön även igår innan det riktiga arbetet påbörjades i ridhuset. Igår blev det dock bara ca 25 minuter för att ändå spara lite på krafterna eftersom vi skulle träna efter och snön var betydligt tyngre igår än tidigare, men det tog ut sin rätt ändå och Zäta var ordentligt uppvärmd och rörlig i kroppen när vi kom hem till ridhuset. Där blev det först en stunds skrittpaus innan Cissi kom upp och vi körde igång på riktigt.
 
Under träningen jobbade vi med påskjut bakifrån, Zätas eget driv och vilja framåt och att "rida på gränsen" vilket var fruktansvärt svårt i början. Att "rida på gränsen" liknade jag lite vid en kontrollerad kaoskänsla, och i grund och botten handlade det om om att rida på ett sätt som gjorde Zäta så fri som möjligt att själv göra rätt genom att ge honom stort spelrum samtidigt som jag använde mig bestämt utav min inverkan. Det är alltså en hårfin gräns mellan kontroll och tappad kontroll - men när man hittar rätt mitt i det där blir det fruktansvärt bra!
 
I början hade jag väldigt svårt att rida så. Jag fick liksom lite kaoskänsla när han kom igång ordentligt och verkligen ville framåt och använde ett ordentligt påskjut eftersom han gärna drar iväg istället. Gränsen mellan kontroll och att inte ha kontroll vad gäller ärligt påskjut kan vara tunn redan innan när jag rider Zäta, och när vi då pressade oss båda längre än vi brukar fick jag tänka till ordentligt och ändra mitt sätt att rida. Svårt! För det var samtidigt som jag fick just den här kaoskänslan som Zäta gjorde precis rätt och det tog en liten stund innan jag kom på hur jag skulle ändra min inverkan. Men som sagt - när vi hittade gränsen mellan kontroll och kaos och allt bara stämde var det som att sitta på en helt ny häst. Så otroligt fin och till slut kunde jag göra de allra minsta hjälper, knappt ens synbara, och Zäta reagerade fläckfritt. Underbar känsla! ((:
 
Så som jag red igår, det är så jag vill rida! Verkligen jobba mig igenom problemen och efter mycket slit uppnå den näst intill perfekta känslan och kunna sitta i sadeln och bara njuta av att hästen följer min minsta vink. Jösses va peppande och motiverande det är! Just i Zätas fall var det ett sjumilakliv framåt. Som vi kämpat de senaste månaderna och så lossnar det totalt igår och han är som en helt annan häst. Jag blir lite mållös nästan haha, och ska jag vara helt ärlig blev jag nästan lite snyftig igår när han var så duktig och allt bara stämde. Sedan är det säkert inte så att problemen löst sig helt och hållet nu bara för att han gjorde en superträning igår, men så många olika verktyg jag kan jobba med nu och bara att få känna känslan av att han gjorde så rätt hjälper massor. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst och använda alla superlativ jag kan för att beskriva hur super-toppen-meganöjd jag är, men jag tror jag har klargjort det redan hihi. Den här träningen kommer jag leva på sååå länge! (:
 

» Gårdagens hästar

Som sagt så blev det två ridpass igår utanför jobbet i stallet och precis som jag trodde rasade jag i säng på kvällen. Det var inte nådigt när jag kom på att jag var tvungen att duscha innan jag gick och lade mig an jag lova, då var jag trött haha!
 
Zäta fick en riktig genomkörare och fick gå ett dubbelpass på nästan två timmar. Vi startade med att skritta upp till sjukhus fältet och pulsa runt i snön i alla gångarter innan vi sen gick in i ridhuset. På fältet jobbade jag med att få honom att röra sig genom hela kroppen och verkligen trampa på med bakkärran. Snön hjälpte till mycket med det och var, trots "värmen" på någon plusgrad, perfekt för att bilda ett bra motstånd. Inte för smält och tung men heller inte så kall att det bildades skare. Alldeles lagom jobbigt med andra ord och jag kunde sätta ganska mycket tryck i Zäta utan att han for iväg som han lätt gör utan motståndet. Perfa! Förutom rörelsefriheten tränade vi också på lydnaden genom att göra mycket halter, då det tråkigaste Zäta vet är att stå still och vänta utomhus, samt att få honom helt liksidig och alert för hjälperna. Avslutade med ett lite längre galoppass innan vi skrittade hemåt nöjda och glada båda två (:
 
I ridhuset jobbade vi över bommar på serpentinbågar där vi lade in volter och byten. Behöll samma tänk med rörligheten som på sjukhusfältet och lade upp ett lite högre tempo än normalt för att han verkligen skulle jobba igenom. Det här svarade han också riktigt bra på och det märktes att han tyckte det var roligt hihi! Avslutade till sist med en riktigt lång avskrittning för hand där han verkligen fick pusta ut efter att ha jobbat hårt och svettats rejält under två omgångar.
 
Anledningen till att Zäta fick gå som han gjorde igår var att jag diskuterat med min tränare hur hon tror att vi bäst ska lösa problemen som har uppstått och att vi kommit fram till att han måste röra på sig. Och med röra på sig menar jag inte motioneras som vanligt utan verkligen arbeta genom hela kroppen och komma loss. Det är svårt att förklara men tänk er skillnaden mellan rörelserna när ni lyfter er ena axel rakt upp och ned och när ni istället snurrar den runt i en så stor cirkel ni kan så att hållningen hamnar på plats. Det är ungefär som att röra axeln i en cirkel som Zäta måste jobba, alltså verkligen ta ut rörelserna! Faktum är att det blev väldigt stor skillnad på Zätas rörlighet efter gårdagens pass, så förhoppningsvis kan vi vara en lösning på spåren.
 
Någon annan som hade behövt få ta ut rörelserna var Mamba som jag hoppade in och red på lektion igår. Stelare häst får jag nog leta efter och jag kunde inte låta bli att tycka synd om henne. Problemet är inte att hon vägrar sänka sig eller så, utan att hon inte kan slappna av och röra sig framåt. Därför gick hela timmen igår till att försöka hitta åtminstone lite framåtbjudning för att kunna jobba henne mellan hand och skänkel och inte bara med handen vilket hade varit betydligt lättare men också sämre för henne. Och ja vad ska jag säga? De sista tio minutrara började hon komma igång lite och hade jag fått välja hade även hon fått gå två timmar för att hinna värma igenom (; Menmen. Det är en fin tjeja det där och oavsett vad, och trots att jag var livrädd för henne när jag var liten haha!, kan jag inte låte bli att tycka om henne lite extra i smyg. 
 
      

» En riktig hoppdag!

I torsdags den 7e blev det en riktig hoppdag då jag red båda hästarna och båda fick skutta över lite olika övningar! (:
 
Mimmi var först på schemat och för hennes del blev det gymnastikhoppning, i dressyrsadel haha! Varken jag eller Nickan tänkte på att byta sadlarna som vi lämnat i transporten över natten så vi fick helt enkelt bita i det sura äpplet och skylla oss själva (; Dock gick det förvånadsvärt bra. Vulstrena på Mimmsas dressyrsadel är inte allt för höga så jag kunde utan några större problem hissa upp mina långa ben över dem och köra på som vanligt. Inte mig emot egentligen eftersom just den sadeln är otroligt skön!
 
Men åter till övningen, gymnastikhoppning blev det som sagt och vi använde oss av en tvåstuds på varje diagonal samt två små räcken på kortsidorna. Med det här blev det en perfekt liten bana med bra linjer att bara rulla runt på men samtidigt inte för enkelt eftersom hindrena kom relativt snabbt hela tiden. Lagom övning helt enkelt (: Överlag fungerade det bra under passet, glad häst och glad ryttare. Men piloten får lite hemläxa att sluta fixa och dona så mycket och istället låta Mimmi sköta sig mer själv. Nog för att hon är en bestämd dam med åsikter som kanske inte alltid går ihop med mina, men särskilt i hoppningen måste jag lära mig att Mimmi klarar sig mer själv än vad Zäta gör och därför inte lägga mig i mer än jag behöver. Framförallt är Mimmi också mer utbildad i hoppningen än vad jag är, eller mer van i alla fall, så det är snarare hon som kan hjälpa mig skulle jag tro. Men varje dag lär man sig något nytt och i torsdags hittade jag då ännu en ny knapp som jag kan använda, det är alltid bra! 
 
Zäta valde jag att rida under dagens sista lektion. Från början hade jag planerat att rida efter lektionerna, alltså från 20.30 och ett tag framåt, men så ringde Maria och tipsade om att de endast var fyra stycken i hennes grupp och undrade om jag ville hoppa på (haha ;) och dte ville jag så det blev lite snabbt ändrat sådär! 
 
Det var riktigt stor skillnad på Zäta i tosdags jämfört med i lördags. Den här gången var han betydligt lugnare och mer kontrollerbar och försökte till ocgh med att "lektionsfjanta" sig och stanna innanför spåret och annat töntigt, men det gick jag inte med på haha! (; I det stora hela skötte han sig riktigt bra och bättre än jag vågat hoppas på. Jag har fortfarande svårt att hitta en ärlig framåtbjudning eftersom han inte tar stödet i handen ordentligt, samma sak med att få honom riktigt sådär följsam som jag vill ha honom. Minskat stöd = vinglig och lite oberäknerlig häst = vingliga vägar och bogar som skjuter lite hit och dit. Inte optimalt kort sagt. Men det här bättrade sig mot slutet av lektionen. Ju längre vi höll på desto stadigare blev han och han verkade också tycka det blev roligare och roligare. När sedan lektionsryttarna gått ner till stallet med sina hästar stannade vi kvar och tog ett par språng till vara en kombination får tio av tio poäng! Toppen att få avsluta med rätt känsla efter att ha knixat fram och tillbaka. Det gjorde min kväll! (:
 
Så summan av kardemumman blir: Två duktiga hästar som jobbade på bra och visade tydliga förbättringar under båda passen, och så lite hemläxa åt piloten på det (;
 

» Bilder från lördagens hoppning

Här kommer några bilder på min lilla raketbuse från lördagens hoppning. Det finns ju inte så mycket till övers att säga om hopptekniken kanske, men han tar i alla fall hem priset som världens sötaste lille kille, titta bara på sista bilden - snyggo! Mitt hjärta ♥
Fotograf: Hillevi Hassler
 
 
 

» "Privathoppning" 2 februari

I lördags var jag och Zäta med och hoppade lite när ett gäng av klubbens privatryttare hade bokat ridhuset ett par timmar för att hoppa ite ordentligt. Alla som ville fick komma och efter en gemensam banbyggnad vid 15 var vi redo att köra igång.
 
Zäta var minst sagt som en tickande bomb. Ärligt talat vet jag inte om han någonsin varit så pigg och hetsig när jag ridit honom och det var minsann inte enkelt att försöka få något vettigt jobb ur honom. Personligen tyckte han nämligen att det var mycket roligare att gå i 190 km/h, slänga ut bakben hit och dit, studsa på stället och gå på tvären. Mycket bättre idé ju sa han haha (; Därför blev hela träningen lite halvdan. Jag hade svårt att rida honom på ett bra sätt och göra något vettigt av situationen när han höll på som han gjorde och fastnade nog stundtals lite i handbromsen istället trots att jag försökte låte honom gå på. Detta ledde till att vi hamnade i mellanlägen flera gånger och inte hittade någon riktigt rytm under passet vilket jag tycker är tråkigt. Hatar när det blir orytmiskt! Men han är inne i en lite lustig period just nu där han både är superduperpigg och samtidigt har fruktansvärt svårt att slappna av. Alltså behöver han röra på sig och röja av sig ordentligt, så egentligen förstår jag honom. 
 
Jag tog också årets första flygtur genom en himla onödig avramling, det ni! Det var så patetiskt egentligen, vi red en linje med räcke - oxer med vattenmatta under och kom lite stort i ett mellanläge. Eftersom han var så pass på manade jag på honom det sista språnget och trodde att han skulle kliva av och hoppa, men icke sa nicke! Istället blev det en tvärnit som fick mig att flyga över halsen och rakt ner i oxern haha! Och allt detta på grund av en oxer på ca 70 cm... Men så går det när piloten sitter och sover och reagerar för sent! I och för sig hade han gott kunnat bjuda på sig själv och hoppat i det läget, men men. Han är ju lite som han är med hoppningen och jag lär mig av mina misstag. 
 
Såhär med facit i hand hade det nog blivit bättre om jag hade väntat lite med att rida tills det var färre ekipage i ridhuset. Inte för att fyra ekipage och en häst som leds är så mycket, men att kombinera det med hinder nästan överallt och en lite galen Zäta blev inte så bra. Men några riktigt klockrena språng fick vi till, så vi får vl leva på dem! (:
 
Han är ju minst sagt en liten snyggis när han är så på iaf ((:  Fotat har Hillevi gjort!
 

» Dressyrträning för Linda Melin

För nästan exakt ett år sedan tränade jag och Zäta för Linda Melin hemma på Hageby och det var verkligen en utav mina topp tre träningar. Linda är så fruktansvärt pedgogisk och noga med att berömma (som ni hör på videon haha!) och tar sig verkligen an varje ekipage och deras träningsmoment utan att generalisera eller nöja sig när det är nästan bra. Får ni chansen att träna för Linda tycker jag absolut att ni ska ta den, det är värt varenda krona och hon gav mig gryyymt bra tips till Zäta (:
 

» Intensivt

Intensivt är väl det ord som bäst skulle kunna beskriva förra veckans pass på Zäta. Vi kämpar fortfarande med problemen som kom smygande över jul och jag kan lova att det är riktigt frustrerande! Från att ha haft världens bästa känsla och en grymt fräsch liten kille till att inte ens kunna hitta ett vettigt stöd mellan hand och skänkel stundtals, det är inte direkt roligt. Men det finns ju inget annat att göra åt det än att kämpa sig igenom det, och om inte annat så lär vi oss himla mycket. Det gäller att se detpositivt bara även om det är svårt ibland (:

Fredagens pass fick bli skrittjobb. Vi hade endast 30 minuter på oss i ridhuset och då ville jag inte starta upp något jag inte skulle hinna redan ut och vara tvungen att avsluta "dåligt" så därför höll vi oss endast till skritten. Men för det blev det minsann ingen slappridning, utan jag ställde ganska höga krav på raktriktning samt att han skulle flytta sig undan skänklar och vikthjälper korrekt vilket jag tycker att han skötte bra. Ebba som såg oss lite kommenterade efteråt att hon tyckte han sett fin ut, så det var roligt att känslan stämde!

I söndags blev det däremot mer ordentligt dressyrjobb i alla gångarter. När jag hade mer tid på mig vågade jag också utmana lite mer, på gott och ont då Zäta svarde med ungefär samma medicin haha! Det var verkligen inte alla stunder vi var överrens men trots det är jag ändå helt okej nöjd. Jag har börjat komma på hur jag ska lösa situationerna då han bara släpper bettet, slår upp huvudet och beter sig som om han vore himla upprörd och det känns skönt. Sedan gäller det som sagt att jobba sig igenom det och inte ge upp, men så länge jag håller mig lugn och bara väntar ut honom men samtidigt inte släpper de hjälper jag ger honom när han hetsar slutar han ganska snart och det är i alla fall lovande. Förhoppningsvis slipper vi det här helt och hållet snart. Träning ger färdighet och här ska det minsann bokas dressyrträningar hihi (:
Som avslutning fick han lösgaloppera medan jag mockade och plockade i ordning på täcken och kläder. Då var han minsann nöjd kan jag lova, det finns väldigt mycket energi i den lilla kroppen just nu! Söten ♥
 

» Hoppelihopp 26/8-12

I söndags var det Zäta-dag igen och då hade jag bestämt att vi skulle skutta runt lite på banan, mest för att känna igenom hur det kändes och för att se hur vi kändes tillsammans framförallt. Kort och gott gick jag ut från banan med ett leende på läpparna när jag var klar! Han var verkligen superfräsch och hoppade som en liten kanonkula. Avslutade på 95-100 cm och det var verkligen inga problem, så himla duktig (:
Det som gör hela passet ännu mer värt att uppskatta var att jag red utan tränare (en sådan kan behövas ibland när det slår slint i huvudet på den lille killen och jag tyvärr inte kan reda ut det själv). Men i söndags räckte det med att lägga upp ett bra grundtempo så skötte han sig exemplariskt och klippte av som ingenting. Det var bara så okomplicerat (:

Jag tycker verkligen extra mycket om att rida Zäta när han är såhär fräsch och inte har gått så mycket på lektionerna. Han har en helt annan inställning och är liksom mycket mer med på vad vi gör och piggare i huvudet. Hjälperna går igenom tydligare och han tar egna initiativ. Så positiv och glad bara, och det är den känslan jag vill ha såklart! (:
 
Åh, jag kanske är fånig som blir så glad, men jag blir verkligen glad ända in i själen när han jobbar så bra och okomplicerat, är så glad som han var i söndags och när han mår bra. Älskade vän! ♥

Några bilder som Carro var snäll och fotade! (: ↓ Han är allt bra vacker min prins ♥