Nu har jag äntligen kommit igång på riktigt med fixandet och trixandet med min lilla design, och det med en ny header! (: Det är ju trots allt siste november idag och då passar det kanske inte jättebra med min väldigt somriga före detta bild? Hur som helst knåpade jag ihop den här ganska nyss och ja, jag är ganska nöjd med resultatet. Bilden är från höstfotograferingen jag hade med Hillevi och är en av några guldkorn därifrån. Fina fina Zäta ♥

 

 

Puh! Nu är det en mycket trött tjej som äntligen satt sig på bussen från Stockholm hem tilll Norrköping. Sedan klockan tio har jag vandrat runt tillsammans med Hillevi och massor andra blivande studenter inne på stockholmsmässans anläggning och flrsökt bestämma oss för vad vi vill göra med vår framtid. Ett minst sagt svårt beslut och jag som förut var så säker har självklart börja tvivla. Det finns för mycket att välja på men det är egentligen tre olika alternativ det står mellan, vilket är två för mycket hehe (; Men det löser sig nog. I grund och botten vet jag nog vad jag kommer göra! 

 

Trots att det var väldigt mycket folk, massor nya intryck, och maten var på tok för dyr (80 jäkla kronor för en sketen couscoussallad liksom!!) var det verkligen värt att gå på mässan. Tänk er gymnasiemässan fast i större format och utan föräldrar typ, himla bra och lärorikt med andra ord! Nästan så att jag inte vill ta ett sabbatsår längre, men bara nästan! (;

Den här tävlingen hos julbloggen kunde jag inte motstå, julnarkoman som jag är! (: Det skulle sitta riktigt fint med lite lyxiga pepparkakor såhär under slutspurten i skolan, bästa pluggmotivationen utan tvekan!

 

Den här blev jag faktiskt riktigt sugen på att skaffa i framtiden. För en grubblare som mig vore det inte helt fel med tre små uppmuntrande ord på handleden och jag tyckte denna var himla fin och orginell. Egentligen är jag lite kluven i mina åsikter om tatueringar, men absolut, rätt sak med rätt betydelse på en väl vald plats är riktigt fint. Man behöver ju inte tatuera morrhår i ansiktet liksom (;

 

Herrejösses hörreni! Nu har jag haft ett riktigt långt blogguppehåll men det har inte varit frivilligt. Min inloggning har legat nere i cirka två veckor men efter diverse mail hit och dit och hjälp från administratörerna på blogg.se har allt äntligen ordnat sig, så nu är jag tillbaka i gamla spår igen, mer taggad än någonsin! :)) Med detta kommer också en ny design ploppa upp här inom kort, ganska annorlunda mot den nuvarande men det kommer bli bra tror jag, nytt och fräscht är sällan fel och såhär i säsongsbytet blir jag alltid sugen på att förnya mig hihi.

 

Så skönt att allt är tillbaka som vanligt nu, jag har massor att berätta juu! :))

 

Bortsett från en kort period just nu har jag mått så himla bra under hösten! När mörkret och kylan kommer smygandes och tar sommaren ifrån oss är det ju annars väldigt vanligt att vi deppar ihop totalt under perioder och att energin försvinner i takt med dagsljuset, men i år har jag klarat mig riktigt bra.

Mitt framgångsrecept har varit positivt tänkande och att försöka hitta glädjeämnen och små guldkorn varje dag i vardagen. Små, små saker kan vara värda så mycket när det kommer till att hålla modet uppe och det kan vara så enkelt. Att det råkar vara god skolmat just idag, morgonsolen som värmer i nacken när vi väntar på bussen, ett fyndigt skämt eller en mysig stund med någon man tycker om kommer vi långt på, speciellt med inställningen att inte gräva ner sig i det negativa. Jag har självt använt mig av både små saker, men också större så som vänner och familj, träning och Zäta.

 

Någon gång under sommaren växte jag i mig själv, som jag nämnt tidigare, och bestämde att nu får det vara nog med att vara barn och att det var dags att växa upp psykiskt. I samband med detta tog jag beslutet att bli en gladare människa och det har verkligen fungerat. Det är mycket som har förändrats till det bättre både inom mig och för mig och det har tagit mig framåt och utvecklat mig som person. Jag känner mig mer vuxen och trygg i mig själv. Att göra en relativt radikal förändring har alltså tagit mig framåt i livet och jag trivs mycket bättre med mig själv nu.

 

Nu när vi faktiskt har endast har ungefär 5 veckor kvar till  jullov känns det som om hösten har gått så otroligt fort. Den har bara susat förbi och jag saknar de fina färgerna, det är trots allt det här gråa som är tråkigt. Men snart är även det över och för mig som total julfantast har det redan börjat pirra rejält i magen av jullängtan och planeringen startade för ett tag sedan. Det här gör det också lättare att klara av de häs sista skolveckorna som faktiskt är riktigt pressade för min del.

 

Men med rätt inställning kommer både jag, och ni, klara det galant och till jul blir livet lättare bland annat genom att jag avslutar flera krävande kurser i skolan. Och titta där - ytterligare ett mål att ha som morot!

Allt handlar om att livet blir vad vi gör det till, så varför slösa energi på att gå och deppa när vi istället kan se vardagen från den ljusa sidan? Genom att försöka hålla mig positiv har jag klarat mig undan den typiska höstdepressionen, det har varit kortare jobbiga perioder som nu till exempel, men i det stora hela har jag klarat mig och det har varit så skönt! 

Den 15 november kommer alltid att vara en extra tung dag i mitt liv. En dag jag minns in i minsta detalj men som jag önskar aldrig hade inträffat. För exakt ett år sedan vandrade den häst som betytt allra mest för mig vidare till Trapalanda och tog med sig allt som betydde något just då. Kvar fanns ingenting jag tyckte var viktigt.  

 

Alldeles för väl minns jag allt som hände. Hur Hillevi fick ett samtal under mattelektionen, kom in och såg helt förstörd ut, hon sa att det var till mig, och hur jag reagerade när jag fick beskedet. Aldrig tidigare hade jag varit med om något så konstigt, en sådan känsla. Kroppen reagerade utan att jag tänkte och hela jag började skaka våldsamt samtidigt som jag bara gnydde och grät i panik. Jag mådde så illa att jag höll på att kräkas och jag tappade kontrollen totalt. Hade inte Hillevi varit där och hållt i mig hade jag utan tvekan ramlat ihop i en hög, för benen bar mig inte.

 

Timmarna vi fick tillsammans innan han somnade in var så oerhört viktiga. Jag blev hämtad på skolan och utskjutsad till min absolut bästa vän som just då stod ensam på kliniken. I väntan på veterinären myste vi, gick ut på promenad för att hålla oss varma och betade magert höstgräs. Han fick göra precis vad han ville och trots att han knappt kunde äta pillade han i sig så mycket godis han kunde tugga. Varje gång en människa uppenbarade sig i dörren skrek jag inombords att det inte fick vara just vår människa. Men till slut kom hon och det fanns ingen återvändo. Den här världens finaste guldhjärta fick vandra vidare och jag lovade honom att allt skulle bli bra innan jag släppte grimskaftet... ♥

 

Att jag var med enda till slutet är en av sakerna jag försöker trösta mig med idag. Den andra är hur lugn Noak var när vi var där på kliniken. Lugn och glad och så himla tröstande. Det var som att han försökte förklara för mig att det blev bäst så, och att han accepterat det. Det finns hur mycket minnesbilder som helst som snurrar i mitt huvud från den 15 november 2011, alldeles för mycket för att skriva här. Så många detaljer och känslor att det inte går att beskriva. Min guldfärgade ängel kan inte beskrivas med så få ord. 

 

Jag klippte en bit tagel från Noak när jag först kom till kliniken. Tagel jag skulle göra ett armband av och ha på mig varje dag som ett minne. Det taglet ligger fortfarande på min hylla, precis som hans sko, där jag gömde undan det när jag kom hem. Jag har inte förmått att skicka iväg dem, det har gjort alldeles för ont att ta tag i det. Men nu har jag bestämt mig och snart kommer en liten, liten del av honom att alltid finnas med mig kroppsligen igen och inte bara i mitt hjärta.

 

Ett år utan dig är 365 dagar, 8760 timmar, 525600 minuter, för mycket och jag skulle göra precis vad som helst för att få dig tillbaka. Så mycket som jag gråtit och fortfarande gråter av saknad till dig har jag aldrig gråtit förr. Jag vill så innerligt tro att sorgen blir lättare med tiden, men det blir den inte. Den blir bara annorlunda.

Om någon häst förtjänar att skrutta runt i en fin gräshage på gamla dagar var det verkligen du. Men istället slutade allt så orättvist. Tills vi möts igen försöker jag minnas med glädje, ha den här dagen som bara din dag, och se dig som min skyddsängel ♥

 

Min två första dagar den här veckan kan sammanfattas i dessa bilder, det är på riktigt det enda jag skulle ha gjort. Jättekul, verkligen. 

 

Tur att det har lättats upp lite av en prickig kille och lite bodywork! :))

 

 

Båda omgångarna körning är klar och jag kan konstatera att jag är väldigt dålig på att sladda men grym på att bromsa. Alltid något! (;

Vi tjuvstartade Fars dag redan i lördags kväll med finbesök från mormor och morfar som har kommit hit över helgen (: Det passade från början inget bra att fira igår så vi tog det tillfälle som gavs helt enkelt och bjöd hit morföräldrarna också för att kunna fira morfar i samma veva. God middag och gofika fick förgylla lördagskvällen, förutom fint sällskap då ♥, och så blev det riktigt firande av pappa igår kväll i alla fall. Av mig fick han en karamellskål fylld med lakritskonfekt och gulliga chokladbitar med texten "Du är bäst, ingen protest" och hjärtan, samt en bok med endast grillrecept, perfekt för den grillfantast han är! Grattis igen bästa pappa, du vet att jag älskar dig ♥

 

Idag flyttar vi då ut hästarna till Cissi där de får bo tills på måndag. Eftersom hela stallet skall saneras och boxarna tömmas osv säger det sig ju självt att de inte kan bo kvar under tiden. Det blir ett stoort projekt det här men det är tyvärr nödvändigt. Dumma ringorm!

Eftersom hästarna kommer gå ute tre dagar och två nätter i sträck behäver de varma kläder på sig. Då är det himla tur att Zäta har sitt nya, fina vintertäcke! Varmt och gosigt är det och passformen är över förväntan. Fyndade det faktiskt själv för 300:- och jag kunde inte hålla fingrarna i styr. Hans gamla täcke ser mer ut som ett såll så han behövde ett nytt till årets täckessäsong (:

 

Det känns väldigt konstigt att köra iväg hästarna såhär, lite som betessläppet vid sommaren fast utan sol och grönt gräs.. Bara väldigt fel alltså (; Men på måndag kommer de ju hem igen och då är vi förhoppningsvis kvitt det här himla strulet! (:

På bilderna nedan ser ni det nya täcket. Knäppte dessa lite fort när jag jobbade för ett tag sedan och hade hoppats på ett bättre resultat haha! Men så kan det bli när man bara har tio minuter över (; Hursom tycker jagtäcket är myspys och att han är riktigt fin i färgkombinationen. Att jag ritat två Zn på bogspännena beror på att en annan häst har ett precis likadant täcke (;

Den här första veckan efter lovet har, tro det eller ej med tanke på att det är mitt sista år på gymnasiet, varit riktigt lugn (: Tre av fem dagar har vi slutat vid lunch och det mesta har överlag flutit på smärtfritt. Sammanlagt har jag haft tio riktiga lektioner på fem dagar, vilket är vad jag har på ungefär 3 dagar annars, niiice (; 

Att jag har haft så mycket egen tid (kallar det inte fritid då mycket har gått åt till hemarbete från skolan trots allt) har gjort att jag hunnit med en hel massa! När jag jobbar ensam hemma kan jag jobba effektivt och slipper sitta en hel dag, och har därför hunnit med både hästarna, träning, skolan och vila utan att känna mig särskilt stressad. Toppenbra verkligen! 

 

Den här dagen har varit ganska intensiv men väldigt bra trots allt. Jag har fått tillbaka två uppsatser och två prov som lämnades in innan höstlovet och jag lyckades faktiskt kamma hem högsta betyg på allihop! Skönt att avsluta skolveckan med sådana besked, trots att mina dåliga nerver höll på att ta kål på mig dessa fyra gånger idag hihi!
Annars startade dagen med körlektion och sedan dess skolan fram 16. När jag slutat här skall jag pipa iväg till mattecoachen för att spendera ett par timmar där. Sedan, till slut, skall jag ta bussen hem i kylan och fredagsmysa med pappa och lillebror med tacos och X-factor. Det skall bli riktigt skönt (: 

 

Jag har varit på väldigt bra humör idag (: Jag gick väldigt glad ifrån körskolan, njöt av det fina förvintervädret, fredagskänslan infann sig och ja, allt kändes bara mysigt. Jag fick ett infall och handlade med mig fredagsfika från Sockerbagaren till mig och Hillevi på vägen till skolan också, det tyckte jag vi var värda och det var minst sagt gott med chokladmuffins som efterrätt efter lunchen (: 

Såhär fint var vädret imorse, love it ♥ ↓

 

 

Tyvärr har vi på ridskolan haft oturen att få ringorm, dumma dumma äckliga sjukdom!! Och nu har ett stort projekt satts igång för att bli av med smittan. Över helgen kommer bland annat hästarna få flytta hem till Cissi, ridskolechefen, och gå utomhus tills sanering av stall, utrustning och hela kittet är klart. Allt, allt, allt måste nämligen saneras och tvättas, varje klädesplagg och varje liten pryl, och så även hästarna. Ni kan ju tänka er vilket jobb det är med ca 20 hästar och en ridskoleverksamhet där många människor rör sig varje dag. Inte roligt alls ):

 

Det här försvårar även för mig som fodervärd, eftersom jag skulle haft Zätus lördag och söndag den här veckan. Tanken var att jag skulle åkt till Åtvidaberg och hoppat på deras lokala tävling men det fick vi självklart ställa in, suuugit!! Dessutom kommer jag bara kunna ha Zäta en dag den här veckan då inte fler lediga dagar finns när helgen faller bort och ni vet nog hur jag känner för det )': Det blir även krångligare att åka till Mimmi, med tanke på smittorisken. 

Men det här är egentligen bara bagateller. Jag kan ju umgås med Pricken i alla fall om dagarna och det är huvudsaken! Och Mimmsan kan jag åka till så länge jag tänker mig noga för och är ordentligt ren när jag kommer dit.

 

Mest synd är det såklart om Cissi, som verkligen inte förtjänat det här. Hon jobbar så hårt och bryr sig så mycket om oss och hästarna (senast igår fick jag en kommentar från henne på ett inlägg på Facebook som verkligen värmde ♥) så det här är verkligen orättvist. 

Men men. Nu är det som det är och det enda vi kan göra är att hjälpas åt att bli kvitt smittan, och det tänker jag verkligen. Mördamörda ringormen! (; 

 

Hej på er läsisar! (:

 

Helgen i Västervik med släkten kom verkligen vid precis rätt tillfälle och det var otroligt skönt att åka iväg och umgås med mina fina och vila upp mig lite. Superhög mysfaktor på det med MASSOR god mat, godis, julmässa, höstrusk som plötsligt blev mysigt och inga som helst krav. Älskart (:

 

Sådana dagar som de jag spenderade i Västervik nu under lovet tror jag är lite utav en bättre version av mig själv. Mer som jag egentligen vill vara. Ibland kommer jag på mig själv med att trycka undan den versionen här hemma och framförallt inte hinna vara den, med allt som händer runt omkring. Jag vill för mycket och tappar bort mig själv helt enkelt. 

Det ironiska är att jag precis skrev en uppsats i IDH B om just detta, men det är lättare sagt (skrivet) än gjort att leva efter alla rekomendationer, även om jag själv präntar ner dem på pappret... 

Hursomhelst, det är skönt att bli lite omskakad och hitta tillbaka till mig själv, ska bara försöka hålla fast vid mig också.

Började starkt fundera på hur det vore att bo i Västervik och hur mycket jag faktiskt tror att jag skulle gilla det. Mina slutsater förvånar mig faktiskt lite men jag tror verkligen att jag skulle fungera där... Menmen, hur det blir med den saken får framtiden utvisa! 

 

Om 6,5 skolveckor har jag bara en ynka termin kvar av gymnasiet och den tanken lever jag på just nu. Det är mycket som skall slutspurtas i skolan som innebär ett riktigt grovjobb för min del, men jag skall klara det!

Det kommer

varken bli roligt eller lätt, men jag vet att det går om jag bara anstränger mig, så det är det jag måste göra.

Det händer trots allt mycket roligt under de här veckorna också och det hjälper även till en del (: Jag har mycket familjetid att se fram emot samt att min värsta-hat-idiot-bajs-kurs slutar till jullovet. Bra morötter det där! Det är bara att jobba på och försöka hitta glädjeämnena i vardagen som gör allt lättare. Att få träna, spendera tid med mina vänner och familj/släkt och såklart bästaste Zäta och även Mimmsan är guldkorn jag inte får glömma att ta vara på.

 

Så vad säger ni, är ni med mig - Nu kör jag gärnet och skall försöka hålla gnistan uppe! Snart är det min bääästa högtid och då kommer även tusen ok lyftas från mina axlar. Jag vet att detta blir bra om jag inte ger mig! Och det gör jag inte i första taget! (: 

 

 

Dagen startade med en minisovmorgon i min nybäddade säng, hur skönt med rena lakan hihi? Jag plockade dessutom fram mitt tjocktäcke igår så jag ville verkligen inte vakna och gå upp imorse (; 

 

Upp skulle jag dock eftersom riskettan och sedan bussresa står/stod på dagens schema. Från halv nio till tolv satt jag alltså och lyssnade på en föreläsning om risker i trafiken med två avbrott för rast och fika. Egentligen är det sjukt hur mycket risker det finns i trafiken och hur farliga vi trafikanter kan vara för varandra om vi gör fel val. Man fick sig några ankeställare minsann.

När det var klart på Helens kom mamma och hämtade mig för att åka hem och äta lunch innan hon skjutsade mig tillbaka till stan. Och nu sitter jag äntligen på Kalmarsbussen med destination Västervik för min del! 

Det ska bli riktigt skönt att komma bort lite och umgås med släkten, det var alldeles för länge sedan nu... Idag skall jag träffa mina kusiner och sova hos dem tills imorgon då jag flyttar över till farmor och förhoppningsvis träffar mormor och morfar också. Jag vet inte riktigt vad vi kommer hitta på under helgen, det får tiden utvisa! (:

 

Nu skall jag försöka sova en stund. Det borde inte bli allt för svårt med en proppmätt mage och ett huvud som verkligen ligger efter sömnmässigt (;

 

I tisdags när Pållestollarna samlades hemma hos Michaela hade vi hjälpts åt att göra iordning vår trerättersmiddag genom att köra på knytis. Som ni vet hade jag med mig quesadillas och de blev supergoda (: 

Emma undrade hur man gör dem så jag tänkte ge er receptet, eller instruktionerna snarare, det är superenkelt! (:

 

Grunden i quesadillas, som verkligen är perfekt plockmat då de är enklast att äta med händerna, är tortillabröd med någon typ av fyllning. Den vanligaste är parmaskinka och brieost, och jag kan intyga att det är fruktansvärt gott, helt klart min favorit! Självklart kan man prova sig fram och fylla dem med vad man vill, men ost och skinka är enkelt och gott tillsammans och även det mest klassiska tror jag. 

Mängden quesadillas är väldigt lätt att variera. Använd dig bara av så många tortillabröd som du tror går åt och fyll dem hur mycket du vill. Det går lika bra med endast en skinkskiva och en ostbit, som en fyllning på fem centimeter. Ju tjockare de är detso svårare blir de att steka bra bara, men jag tror ni förstår principen (;

 

Lägg tortillabrödet öppet på en tallrik eller en bänk. Fyll ena halvan med din fyllning, i mitt fall brieost och parmaskinka, och vik över den tomma halvan så att brödet formar en halvmåne/halvcirkel. Stek sedan tortillan på båda sidorna i lite olja så att den får en fin stekyta och osten smälter. Använder man sig av smör eller margarin vid stekningen blir de inte lika krispiga utanpå.

Skär den klara tortillan på mitten så två mindre trianglar bildas och håll dem varma till servering, de är absolut godast varma.

Klara att äta! (:

 

 

 

 

Nu var det ett tag sedan de första av dessa bilderna kom upp, men här är några fler! Fotograf: Hillevi Hassler (: