I december 2009 skrev jag på ett kontrakt som kom att förändra mitt liv något så otroligt mycket och forma mig till den människan, och framförallt den hästmänniskan jag är idag. Då skrev jag nämligen under mitt fodervärdskontrakt som innebar att jag från och med januari 2010 skulle få ha Zäta som min alldeles egna häst två dagar i veckan hos ridskolan och där med bli delfodervärd på honom. Jag minns fortfarande känslan av att bli tillfrågad, känslan när beslutet var fattat och känslan av att sitta på hans rygg den första foderdagen. Det är obeskrivligt, kort och gott.

 

Sedan den där vintermånaden 2010 har vi upplevt så otroligt mycket tillsammans! Vi har älskat varandra, hatat varandra stundtals, tränat och tränat, slitit och tävlat, jag har gråtit över framsteg som aldrig kommit, gråtit av lycka över prestationer vi gjort tillsammans när allt slit givit oss så fina resultat, vi har verkligen jobbat oss upp från botten till toppen, känt oss oövervinnerliga när vi sprängt fram i galopp i skogen och fälten, hjälpt varandra, tagit hand om varandra, busat som små barn tillsammans, hittat ett troligt samspel som jag aldrig känt med en annan häst och så mycket, mycket mer. Det Zäta har gett mig och det han har lärt mig är oersättligt. Den utveckling vi gjorde tillsammans, både i ridningen och i vår relation, har lärt mig så otroligt mycket på så många olika sätt och jag ångrar inte en sekund ag spenderat tillsammans med honom.

 

Idag ser det annorlunda ut. Till sommaren 2013 skildes våra vägar åt och Zäta har nu en annan liten tjej att utveckla och utvecklas tillsammans med. Detta var långt ifrån ett lätt beslut och jag har både gråtit och ångrat mig flera gånger om. Men någonstans vet jag att det här beslutet ändå var det bästa, att det på något sätt var dags för oss båda att gå vidare och hitta nya utmaningar. Jag får trots allt träffa honom varje dag på jobbet och pussa på honom när jag vill, även om det skär i hjärtat när jag ser hur ledsen han blir när jag ägnar mig åt de andra hästarna...

 

Jag skulle kunna skriva i flera timmar för att pränta ner alla mina känslor för det här och försöka förklara och förstå, men det skulle inte hjälpa och det spelar ingen roll. Det enda som egentligen är viktigt är att Zäta är min allra bästa vän, den som har format mig till personen jag är idag och den som lärt mig nästan allt jag kan. För mig är han den starkast lysande stjärnan, prinsen, den busiga pricken med världens finaste glimt i ögat. Den som alltid gör mig glad, den som förstår mig och den som tagit mig igenom så mycket. Min prickiga kille med världens största hjärtat av guld. Jag älskar honom och kommer alltid att göra det.