Sedan Nisse och Zäta åkte hem har jag tyckt att det känts okej. Jag har inte varit nöjd med situationen (att vara utan häst) men det har varit kontrollerbart och vissa dagar har det varit skönt att inte behöva åka till stallet och ha dåligt samvete över att man måste stressa där. Men dom dagarna har varit tillräckligt få för att kunna räknas på en hand. Nu har jag ju ändå lyxen att få hälsa på både Nisse och Zäta när jag vill, men det räcker inte för mig. Jag saknar att ha ett träningsupplägg, en tävlingstermin som varit planerad i flera månader, tidiga mornar och sena kvällar ensam i stallet, att sikta mot något, bryta ihop och komma igen och att ha något eget. Den känslan är verkligen oslagbar. 

När jag tog beslutet att jobba mindre och börja plugga tänkte jag att det skulle bli jättebra att komma ifrån stallet och hästarna lite. Jag har ju hållt på med det längre än jag kan minnas och sen jag började på Hageby när jag var runt 7-8 år har det inte funnits något annat i mitt liv. Och sedan många år tillbaka har jag ju i princip haft egen häst i omgångar ( Zäta, Mimmi och Nisse). Så en paus skulle väl bli bra. Bullshit! Nu, efter snart två månader utan häst, undrar jag hur jag tänkte. Jag behöver en häst i mitt liv och just idag saknar jag det så grymt mycket. 

Samtidigt måste jag ju vara lite realistisk. Att plugga på heltid, pendla två timmar varje dag och jobba lämnar inte mycket tid över. Face the facts liksom. Jag har ju ändå gjort det här valet själv, och jag ångrar det absolut inte! Jag vill bara ha mer häst i livet än jag har just nu. Därför känns det hoppfullt att jag fick ett sms häromdagen som är lovande för framtiden. Så jag tänker lite såhär - om jag kan stå ut till i sommar, så kan jag börja om lite på nytt då. Och om tre år, då kanske jag kan få göra mitt livs resa med en häst, om jag har tur. 

Tills dess får jag väl fortsätta pussa på mina grabbar när jag kan. Idag tänker jag i alla fall mysa med den prickiga innan jobbet!