Min to do-lista är helt avklarad, Kalleman som jag red på jobbet var duktig, jag har hittat ett nytt favoritpass på Friskis, mamma hade lagat jättegod mat när jag kom hem och nu sitter jag nyduschad och i mjukiskläder tillsammans med Stella i sängen och väntar på Adam. Dessutom gör ljusslingan debut för det här vinterhalvåret. Mysigt!

Eller god förmiddag kanske? Oavsett vilket är det hög tid för mig att ta tag i det jag har kvar på min "to do-lista" för dagen! Eftersom jag är ledig idag har jag som vanligt massor att göra och det bästa vore om jag var klar innan kl 14, det är min deadline nämligen. Efter det ska jag upp till jobbet och pyssla med pricken och rida en av lektionshästarna innan jag åker vidare till friskis för att röra på fläsket. 

Bara att ta tag i resten nu, även om etikuppgiften känns väldigt tung just nu... 

Min tokiga, busiga älskling, det här är utan tvekan det bästa året i mitt liv. Jag är så fruktansvärt glad att jag har dig och att vi är vi ❤️

Imorse tog jag campusbussen från ett regnigt Norrköping till ett lika regnigt Linköping. Men det är ju ganska mysigt ändå? Jag är faktiskt lite glad för att hösten har kommit på riktigt nu och jag får gosa i min nya halsduk och i tjocka kläder. Det enda som saknas är ett par ordentliga skor till hösten och vintern, om jag lyckas hitta några till mina problemfötter vill säga.

Hur som helst. Jag har börjat komma in i rutinerna ordentligt nu och få ordning på skola, jobb, hästar och privatliv. Lite flängigt blir det, men jag fungerar ju som bäst när vardagen är snudd på för full så  jag trivs bara bättre och bättre! Igår fick jag dessutom flera ordentliga timmar i stallet med Nisseman och en ny liten hästapålle och det är som alltid balsam för själen. Nisse börjar komma igång ordentligt nu efter sin hältperiod och blir i och med det mer och mer sig själv, dvs busigare och busigare. Men det är ju trots allt hans charm hihi!

I skrivande stund har jag drygt två timmar kvar innan jag tar bussen hem. Där väntar middagslagning och troligen lite husstäd innan jag tänker prova lite nya recept av sötare karaktär ;) Om vädret inte är för bråkigt tar jag mig kanske ut och springer en runda, men troligen inte. Förra veckan var det tugnt som tusan att masa sig runt 5 km efter att ha frusit hela dagen (det är svinigt kallt i aulan vi håller till i hela onsdagarna) och då var vädret fantastiskt! Så frusen tjej och regn blir nog ingen bra kombination... Men den som lever får se!

Första veckan som riktig fysioterapeutstudent är avklarad då vi i lördags blev dubbade från nollor till ettor. Detta firas idag med ett morgonpass på gymmet, kort dag i skolan där vi planerat måndagens seminarium och lunch på stan med mami. Fredag! 

Sedan Nisse och Zäta åkte hem har jag tyckt att det känts okej. Jag har inte varit nöjd med situationen (att vara utan häst) men det har varit kontrollerbart och vissa dagar har det varit skönt att inte behöva åka till stallet och ha dåligt samvete över att man måste stressa där. Men dom dagarna har varit tillräckligt få för att kunna räknas på en hand. Nu har jag ju ändå lyxen att få hälsa på både Nisse och Zäta när jag vill, men det räcker inte för mig. Jag saknar att ha ett träningsupplägg, en tävlingstermin som varit planerad i flera månader, tidiga mornar och sena kvällar ensam i stallet, att sikta mot något, bryta ihop och komma igen och att ha något eget. Den känslan är verkligen oslagbar. 

När jag tog beslutet att jobba mindre och börja plugga tänkte jag att det skulle bli jättebra att komma ifrån stallet och hästarna lite. Jag har ju hållt på med det längre än jag kan minnas och sen jag började på Hageby när jag var runt 7-8 år har det inte funnits något annat i mitt liv. Och sedan många år tillbaka har jag ju i princip haft egen häst i omgångar ( Zäta, Mimmi och Nisse). Så en paus skulle väl bli bra. Bullshit! Nu, efter snart två månader utan häst, undrar jag hur jag tänkte. Jag behöver en häst i mitt liv och just idag saknar jag det så grymt mycket. 

Samtidigt måste jag ju vara lite realistisk. Att plugga på heltid, pendla två timmar varje dag och jobba lämnar inte mycket tid över. Face the facts liksom. Jag har ju ändå gjort det här valet själv, och jag ångrar det absolut inte! Jag vill bara ha mer häst i livet än jag har just nu. Därför känns det hoppfullt att jag fick ett sms häromdagen som är lovande för framtiden. Så jag tänker lite såhär - om jag kan stå ut till i sommar, så kan jag börja om lite på nytt då. Och om tre år, då kanske jag kan få göra mitt livs resa med en häst, om jag har tur. 

Tills dess får jag väl fortsätta pussa på mina grabbar när jag kan. Idag tänker jag i alla fall mysa med den prickiga innan jobbet!