En klar fördel med hösten, i alla fall om man står uppstallad så som Mimmi gör en bit ut på landet, är att bönderna äntligen skördar sina fält och lämnar efter sig härliga stubbåkrar! ((: Hela sommaren har jag kastat suktande blickar på de gyllengula fälten och bara väntat på att de skulle klippas ned och jag var minsann inte sen att rida där när det väl hände. Så härligt!

 

Att rida på stubben är något som både jag och Mimmi tycker om och det går oftast bättre där än på ridbanan. Jag antar att det har med att göra att framåtbjudningen kommer lite mer av sig självt och att det blir så mycket friare utan fyra staket som omringar. Inga egentliga begränsningar helt enkelt, det gillas myyycket.

 

Så taggade som få skrittade vi fram på åkern med spetsade öron och peppande musik på Spotify innan vi satte igång med ett riktigt trimmpass. Jag hade som mål redan innan jag satt upp att vi för dagen verkligen skulle anstränga oss och pressa oss det där lilla extra och den här tanken låg och grodde i bakhuvudet under hela passet. Inga missar lämnades utan att ha rättats till, alla övergångar skulle vara balanserade, och eventuella konflikter (ja, sådana uppstår då och då med en dam som Mimmsan) skulle jobbas igenom och inte bara låtas vara. Det här gav verkligen resultat och jag hittade den där känslan som man liksom alltid letar efter i ridningen, ni vet när allt bara flyter!

 

När vi till slut gav oss för dagen var vi ungefär lika svettiga båda två men också lika nöjda. Det är så himla roligt att rida när det känns så, och det här är helt klart ett pass som jag kommer plocka fram och tänka tillbaka till när vi jobbar i motlut (:

 

Ironiskt nog när jag väntat och längtat i flera veckor blev det bara ett pass på stubben, för dagen efter pllöjdes den upp. Men snart kommer en ny åker att skördas och då ska jag banne mig ta tillvara på den! (;