Kaoset beror förstås på att det är så freaking much som är oklart i mitt liv just nu. Skolor, bostad, jobb, hästar, vänner, familj och kärlek. Var har jag allt i höst, och var har jag mig själv? Det är väl egentligen den största frågan. I dagsläget har jag tackat ja till min plats i Västerås, men står också fortfarande som reserv till Linköping och hoppas med allt jag har att jag får en plats där. På onsdag eftermiddag kommer beskedet från andra intagningen och då vet jag hur allt blir. Eller lite mer i alla fall. Så det är en vecka kvar alltså. Usch vad ja är dålig på att vänta och inte ha kontroll. Men en vecka till, det går väl fort? Bara andas och tänka på annat. Jag är inte rädd, jag kan flyga, ungefär.

 

Samtidigt finns det en liten gnista i mig som säger "skit i allt, det blir bra oavsett". Och den lilla gnistan väljer jag att hålla fast i. För egentligen är det ju så. Och jag är egentligen glad, jag mår egentligen bra, och på väldigt många sätt är det här en av de bästa somrarna i mitt liv.