Jag vet inte exakt när, hur eller vad, men någon gång ska jag ha något litet på min kropp som påminner mig om vem jag är och varför. Och ja, jag vet att det kan tyckas fruktansvärt klyschigt, att jag kanske ångrar mig när jag är 75 år, att det gör ont, är dyrt, och att det kanske är ett dumt beslut. Men jag vill ändå och för en gångs skull är jag väldigt säker på min sak. Något litet och peppande, och som bara skriker Amanda om det. Så. Himla. Underbart.