Idag är det två år sedan min vackra kille väldigt oväntat fick somna in och min värld bokstavligen slets i stycken. Aldrig tidigare hade jag känt en sådan fruktansvärd smärta som jag gjorde den tisdagen och jag minns varenda detalj från den dagen som om det hände alldeles nyss. Minnesbilderna är lika skarpa och smärtsamma som knivar. Jag minns exakt hur Hillevi räckte mig sin mobil under mattelektionen efter att en av ridskolans då anställda fått tag på henne men inte mig, jag minns att jag hade mina svarta jeans utan fickor, och att det var därför min mobil låg i skåpet, de många missade samtalen och sms:et från Cissi med texten "Noak är dålig, kan du ringa mig" som jag sedan upptäckte, hur Maria lät i telefonen när hon berättade vad som skulle hända och hur min kropp fullständigt slutade fungera av alla sprängande känslor. Jag tappade kontrollen, totalt. Grät och skrek, skakade okontrollerat i hela kroppen och gnydde som ett litet barn. Sorgen och chocken slog till och tog över men en fruktansvärd kraft.