En natt för ett tag sedan drömde jag en så himla konstig dröm om Noak, den häst som utan tvekan betytt mest för mig men som inte längre finns hos mig ♥

 

I drömmen var det vinter och det var snö och kallt ute. Jag jobbade heldag i stallet och skulle släppa ut hästarna i hagen. Bredvid hagen där Noak alltid gick finns en liten sänka där regnvattnet skall rinna undan, och denna sänka fanns även med i drömmen men var såklart frusen eftersom det var vinter. När jag nästan var klar med alla hästarna skulle jag släppa ut just Noak, och jag vet att jag kollade lite extra på den där sänkan för att undvika den, men trots detta trampade Noak i den. "Ingen big deal" tänkte jag eftersom den inte är djupare än en lite större vattenpöl, men i drömmen var det annorlunda och istället försvann Noak ner i sänkan som om den vore en stor, djup isvak! När jag såg detta stod jag bara och gapade samtidigt som paniken kom krypande. "Vart tusan tog han vägen?" Men så plötsligt, som skjuten ur en kanon, bokstavligen flög Noak upp ur isvaken/sänkan och landade utmattat, dyngsur och iskall i sin hage. Där tog någon slags instinkt över hos mig och jag rusade in till honom, kastade mig ner bredvid honom för att han inte skulle försvinna igen och och försökte få honom att resa sig upp för att inte dö på plats samtidigt som jag vrålade till barnen i stallet att hämta alla filtar och täcken de kunde hitta för att värma honom. När jag som bäst stod och drog i grimskaftet som förvandlats till ett balsnöre för att han skulle resa sig och barnen kom springandes med varma filtar ringde min väckarklocka. Hur det hela slutade och hur det gick med Noak är och förblir okänt. 

 

Jag avskyr att drömma sådant här. Sådana drömmar måste på ett eller annat sätt ha dolda budskap och meningar som kommer från det undermedvetna, det är jag säker på. Själv kallar jag dem för orosdrömmar, och när Noak en gång för flera år sedan drog på sig en otäck knäskada som vi inte trodde han skulle lyckas läka och klara sig ifrån (vilket han otroligt och turligt nog gjorde!) drömde jag fler gånger än jag kan räkna att jag kom till stallet och hittade hans box tom och en lapp på stalldörren där det stod att Noak tyvärr inte fanns kvar. Särskilt en sådan dröm kommer jag ihåg, verkligen varenda detalj, och den är inte rolig kan jag lova. 

 

Det konstigaste med den här drömmen om isvaken var att Noak inte såg ut som sig själv. I stället var han extremt lik en av våra andra lektionshästar, en övervuxen, grå-vit connemaravalack. Men ändå så var han liksom sig själv och stundtals såg jag hans riktiga färg och form. Det förstår jag mig verkligen inte på, men det har antagligen också med mitt undermedvetna att göra. Ganska läskigt egentligen när man tänker på det. 

 

Men drömmar är oavsett vad drömmar och inte verklighet, på gott och ont. Men jag skulle göra precis vad som helst för att kunna spola tillbaka tiden och åtminstone få chansen att rädda honom även i verkligheten.