Imorse gjorde jag inget mindre än steg upp klockan 05.30, åt lite frukost, satte mig i bilen och styrde kosan ut mot Bjällbrunna för att åka iväg på terminens första tävling. Och inte vilken tävling som helst, utan första omgången av dressyrallsvenskan division II vilket innebär lagridning och är extra kul, men också lite extra pressat, enligt mig. Jag var bara lite lagom trött sådär, men samtidigt grymt taggad och jag såg verkligen fram emot att komma ut på banorna igen! Tyvärr får jag väl säga att dagen som gick upp som en sol slutade med att kraschlanda som en pannkaka.

 

Till en början var det en helt normal tävlingsdag. Hästarna gjordes iordning hemma och eftersom jag och Nickan startade med ungefär tre timmars mellanrum valde vi att åka med en häst i taget för att den andra skulle slippa stå i transporten under flera timmar, ingen big deal på något sätt. Först ut var Bimi och hon och Nickan gjorde en kanonritt utan några som helst större missar. Vi var jättenöjda med deras prestation båda två och kunde räkna upp många exempel på vad de gjort riktigt bra. Tyvärr tyckte domaren något helt annat och där kom dagens första nederlag i form av oväntat låga procent. Därför satte vi oss ganska besvikna i bilen och åkte hem för att hämta Mimmi.

 

Mimmsa den lilla damen lyckades dock snabbt få mig på bra humör när hon redan tidigt på framridningen kändes supertrevlig att rida. Hon var lyhörd, energisk och de problem vi jobbat med den sista tiden var nästan som bortblåsta. Härligt! Under själva programmet, som var LB:2, höll känslan i sig under första halvan av programmet och jag var verkligen jättenöjd. Efter skritten tappade vi tyvärr lite energi båda två men vi genomförde ändå ett klart godkänt program med två egentliga missar som domaren kunde klanka ned på. Trots dessa hade jag en bra känsla när vi hälsat och lämnat banan i och med att första halvan av programmet varit så bra. Eller som Nickan sa "första haövan kan vara det bästa ni någonsin ridit ihop". Men även här visade det sig att domaren tyckte något annat och procenten kändes mer eller mindre som en örfil - ynka 55%... Då hade jag väldigt svårt att dölja min besvikelse kan jag lova. Så - ännu en gång satte vi oss besvikna i bilen och åkte hem för att lämna Mimmi innan vi skulle tillbaka igen för att kolla på Cissi som var vår tredje lagryttare.

 

Resultatet för henne blev ungefär detsamma som för oss andra och jag kan väl säga som så att laget inte direkt hamnade i toppen av resultatlistan. Med andra ord - upp som en sol och ned som en pannkaka med tre besvikna hemfärder som resultat.

 

Nu låter jag väldigt bitter, det är jag medveten om. Men är det något jag verkligen avskyr så är det att känna mig supernöjd över en prestation och sedan bli totalt sågad vid fötterna. Och att få en kommentar som "Kämpa på!" i sitt dressyrprogram när jag inte tyckte att jag behövde kämpa alls (bara lite i slutet) är inte kul alls. Menmen. Nu när jag har fått lite perspektiv på dagen och landat lite själv kan jag istället se det positiva i det hela. Jag hade trots allt em kanonkänsla på framridningen, Mimmi var positiv, jag har himla bra lagkompisar, jag är en erfarenhet rikare och vi genomförde ett halvt dressyrprogram med fläckfri energi (det är mer än vi gjort tidigare haha) vilket betyder att allt vårt tränande och slit hemma börjar löna sig. Alltid något (:

 

Så för att summera dagen: för någon utifrån verkar vi ha ridit bort oss totalt och inte förtjänat några procent att tala om. Men för oss som var där vet vi att vi var bra, känslan var bra och att domaren för dagen ville se en annan typ av uppvisning. Det är då man får försöka fokusera på det som varit positivt, även om det är svårt!