Idag är det exakt ett år och fyra månader sedan Noak somnade in en mörk novemberkväll och jag skulle ljuga om jag sa att saknaden lättar, för det gör den inte, det blir bara en annan typ av saknad. Därför känns det så bra att äntligen ha mitt armband hemma. Utan tvekan mitt nya favoritarmband, eller ja favoritsmycke överlag och jag har använt det varje dag sedan den kom hem! Finast i världen ♥ 

 

Nu sitter det äntligen äntligen här, efter taglet legat över ett år på min hylla i väntan på att skickas iväg. Och som jag trodde, det känns skitläskigt, men också alldeles underbart att ha en ynka liten bit av honom närmare mig igen ♥

 

Hej på er! (: 

Efter en himla bra helg med mycket stallhäng startade den nya veckan med solsken, hyfsad värme och förberedelser och tagg inför morgondagens tävling i Katrineholm. Som grädden på moset passade jag och Hillevi på att åka förbi Avantia och Granngården och äta glass i solskenet på skolgården på vår håltimma idag. Kändes som ett bra sätt att spendera den och fira att våren verkar vara på ingång nu, ganska svårslaget om ni frågar mig! (;

 

Förutom glass i solen och fyra lektioner har eftermiddagen och kvällen spenderats i stallet hos Zäta. All utrustning är smord, rengjord och packad och tävlingskläderna är framlagda och väntar i kavajgarderoben ovanpå packningen. Zäta har joggats för att mjukas upp efter gårdagens träning och fått sig en minimakeover där allt överflödigt hår och päls har trimmats bort. Imorgon väntar sista finputsen med ryktning, flätning och knoppning. I nuläget startar jag sist i LC:2 och i mitten av LB:1, vilket betyder att vi troligen är på plats i Katrineholm ett tag efter fyra. Passar perfekt då jag slutar skolan 10.50 och därefter kan åka direkt till stallet och göra klart det sista! 

 

Nu ska jag äntligen bädda ner mig i min säng efter en lååång måndag, om jag kan sova med pirret i magen vill säga. Jag vill åka nuuu, hihi! (:

 

Igår hade klubbens styrelse sitt årsmöte och som vanligt bjöds det på mat och lite häng med några klubbmedlemmar i en lokal som hyrts in för eftermiddagen och kvällen. För er som inte vet vad ett årsmöte är eller hur det går till kan jag i korta drag berätta att man i proncip går igenom vad styrelsen pysslat med under året (2012 alltså), hur verksamheten har fungerat och skötts, information om anläggningen osv. Det mesta som har med klubben att göra med andra ord (;

 

Den största, och roligaste, anledningen för mig att vara på årsmötet var att jag från och med igår numera sitter med som suppleant i klubbstyrelsen! I februari avgick som ordförande i ungdomssektionen och lämnade det uppdraget vilket faktiskt kändes tråkigare än jag hade väntat mig. Det blir verkligen en flytt från en styrelse till en annan haha! Men jag tror att det blir bra. Jag har ju suttit med på klubbstyrelsens årsmöten under 2012 som US-representant och skillnaden nu är egentligen bara att jag inte är där för US längre eftersom jag inte har någon direkt rösträtt som suppleant. Med andra ord har jag ganska bra koll på vad styrelsen gör och hur deras möten fungerar. Hur som helst ska det bli roligt med ett nytt uppdrag och att kunna vara med och påverka lite till i klubben. Vi får väl se var den här resan bär! (:

 

 

Jag insåg för ett tag sedan att jag nog aldrig presenterat hästarna jag skriver om här riktigt ordentligt, och med tanke på att en del nya läsare verkar ha hittat hit kände jag att det var på sin plats att göra det nu! Först ut är Zäta och jag har nog publicerat ett liknande inlägg tidigare, men här kommer ett utförligare om min lilla prins.

---

Zäta en valack förr 2003 med okänd härstamning. Han är född på Stens gård och har egentligen uppfödarnamnet Zenator af Sten, men till vardags heter han Zäta. Efter att ha gjort lite egna efterforskningar har jag luskat reda på att Zätas mamma var korsning halvblod - ponny och Zätas pappa var knabstruper. Det är alltså en rejäl liten gatukorsning jag pysslar med varje dag (;

När Zäta kom till oss på Hageby 2008 smälte jag direkt. Minns hur jag gick och samlade mod i flera timmar den dagen innan jag tillslut vågade fråga en av ridlärarna om jag möjligen kunde få ta hand om nykomlingen. Svaret på detta blev faktiskt ja, och en glad tjej svävade iväg och hämtade diverse borstar och satte genast igång med att lära känna honom. Ganska snabbt konstaterades att han var ganska grön på flera områden. Lyfta hovarna var till exempel en svår sak som tåldes att träna på. Men framförallt var vi tvungna, enligt mig och en vän, att skrota namnet Zenator, som inte riktigt passade in på denna lilla prick!  Efter en stunds funderande bestämdes iaf att Zäta var det nya namnet, och det har han hetat sedan dess! 

Sedan den där första dagen har jag aldrig slutat sköta Zäta, men det var inte förrns den speciella frågan kom som det blev sådär riktigt underbart som det bara kan bli. 
Frågan innebar att ridskolechefen frågade mig och några andra vänner om vi ville börja ha våra sköthästar på delfoder 2 dagar i veckan, och jag tror att ni kan gissa svaret? ;) Självklart ett stort JA! Och sedan dess har mitt liv tagit en helt ny, och så mycket bättre vändning! 

Att få ha Zäta som min alldeles egna är verkligen något som gör hela min värld! Utan honom skulle det inte längre finnas något liv att luta sig tillbaka på och tillsammans har vi åstadkommit så otroligt mycket. Vi har bland annat byggt upp en hoppkarriär för Zäta's del helt från grunden med självförtroende och hela kittet. Den lilla hästen på ca 153-155 cm klipper nu oxrar på nästan 110 cm utan att blinka när han är på rätt humör. Detta skulle ha varit en omöjlighet för ett par år sedan.
Även i dressyren har enorma framsteg gjorts och så sent som i höstas plockade vi tillsammans hem en seger i lektionshäst DM i dressyr. Kan inte ens med ord beskriva hur stolt jag var över oss då. På meritlistan står bland annat också fler placeringar i lekionshäst DM i både hoppning och dressyr, KM-vinnare samt en tredjeplats med laget i div III. 
Tillsammans har vi även gått igenom förlusten av en bästa vän, som alltid kommer finnas i mitt, och Zäta's skulle jag tro, hjärta. 

Zäta är verkligen en liten häst med det största guldhjärta man kan hitta, busig som få och alltid den där glimten i ögat <3 Finns verkligen inget som kan få mig på bättre humör än han, oavsett anledning och jag tycker denna lilla prins förtjänar att lyftas fram, det är ju något av de minsta jag kan göra efter allt vi gör tillsammans :)
Och är det inte konstigt, hur två stycken "JA", två små svar som jag alltid kommer minnas, kan förändra en tonårstjejs liv så dramatiskt, men till något sååå mycket bättre? :)

Nu kan jag med glädje äntligen avslöja vad det är jag tisslat och tasslat om den senaste tiden men inte velat avslöja vad det är - jag ska gå ridledarutbildningen på Strömsholm i sommar! :D

 

Att gå ridledarutbildningen är något som jag funderat på riktigt länge. Tankarna började gro redan när en två år äldre kompis gick den 2011 och har sedan dess legat i bakhuvudet och gjort sig påminda. Under hösten 2012 började jag ta tag i det hela ordentligt, leta fakta, prata med nämd kompis för att få hjälp, tips och info från henne, maila med ansvariga på förbundet och prata med min tränare om mina planer. Allt gick förvånadsvärt smidigt och i början av februari var ansökan inskickad och då återstod bara väntan på ridprov och besked om huruvida jag blev godkänd och var antagen till utbildningen eller inte. Behöver jag ens säga att jag var väldigt nervös och förväntansfull?

 

Ridprovet gjordes på NFK den 24 februari tillsammans med fyra andra sökande och vi red alla två hästar var. Själv blev jag tilldelat en valack född -98 samt ett sto född -00 och det var två totalt olika hästar. Valacken var grov, stark och lite lurig men trots det ganska mysig i dressyren medan stoet var mer nätt, känsligt och väldigt lyhörd, även den klara favoriten av de två hästarna för min del och jag tyckte hon var riktigt trevlig att rida! Sedan är det ju svårt att bilda en ordentlig uppfattning av hästar man rider ca 45 minuter, men utifrån vad jag hann tänka tyckte jag bäst om stoet. (Kanske för att hon lustigt nog visade sig vara kusin med Mimmi haha? ;)

Eftersom jag värderade min egen insats under ridprovet som ett lite böandat resultat, vilket i och för sig de flesta hade, var jag lite nervös när det var dags för beskedet. Men det blev positivt med kommentarer om en bra och stadig grundsits, fin följsamhet och ingivande av lugn till hästen och jag hade klarat provet och blivit antagen till utbildningen! Glaaaaad tjej! :DD

 

Så! I sommar tar jag och Mimmi vårt pick och pack och styr kosan mot Strömsholm för att spendera tre veckor där. Tre veckor som säkert kommer bli riktigt tuffa på flera sätt, men också otroligt utvecklande, lärorika och roliga. Jag längtar så jag blir tokig! ((: 

Visste ni att Zäta firade sin namnsdag igår, eller ja, nästan i alla fall? (; Gårdagens namnsdagsbarn var nämligen Torgny och Torkel, och eftersom jag och mina kompisar ibland kallar Zäta lite skämtsamt för Torkel kunde jag inte låta bli att uppmärksamma gårdagen genom att ringa in namnet i kalendern. Precis som jag gör med alla viktiga namnsdagar. 

 

Historian bakom smeknamnet Torkel är ganska komisk faktiskt. För flera år sedan var ett helt gäng ekipage ifrån ridskolan iväg på lektionshästDM i Åtvidaberg och under just den tävlingsdagen hade funktionärerna nog snurrat till det mesta. Fel ordning, fel laguppställning, fel namn på ryttare och inte minst tokfel namn på hästarna. C-ponnyn Corban fick till exempel heta Cobra och Zäta i sin tur fick i startlistan och resultatlistan heta Zenatorq. Fint va? (; Sedan utvecklades Zenatorq till Torkel på hemmaplan och på den vägen är det. Jag kan lova att vi har skrattat åt de där felstavningarna många gånger haha!

 

I alla fall firades namnsdagskillen med lite extra pussar och såklart favoritgodisen - Kraffts morotspellets. Då var han nöjd minsann! (:

 

 

 

Som sagt så blev det två ridpass igår utanför jobbet i stallet och precis som jag trodde rasade jag i säng på kvällen. Det var inte nådigt när jag kom på att jag var tvungen att duscha innan jag gick och lade mig an jag lova, då var jag trött haha!

 

Zäta fick en riktig genomkörare och fick gå ett dubbelpass på nästan två timmar. Vi startade med att skritta upp till sjukhus fältet och pulsa runt i snön i alla gångarter innan vi sen gick in i ridhuset. På fältet jobbade jag med att få honom att röra sig genom hela kroppen och verkligen trampa på med bakkärran. Snön hjälpte till mycket med det och var, trots "värmen" på någon plusgrad, perfekt för att bilda ett bra motstånd. Inte för smält och tung men heller inte så kall att det bildades skare. Alldeles lagom jobbigt med andra ord och jag kunde sätta ganska mycket tryck i Zäta utan att han for iväg som han lätt gör utan motståndet. Perfa! Förutom rörelsefriheten tränade vi också på lydnaden genom att göra mycket halter, då det tråkigaste Zäta vet är att stå still och vänta utomhus, samt att få honom helt liksidig och alert för hjälperna. Avslutade med ett lite längre galoppass innan vi skrittade hemåt nöjda och glada båda två (:

 

I ridhuset jobbade vi över bommar på serpentinbågar där vi lade in volter och byten. Behöll samma tänk med rörligheten som på sjukhusfältet och lade upp ett lite högre tempo än normalt för att han verkligen skulle jobba igenom. Det här svarade han också riktigt bra på och det märktes att han tyckte det var roligt hihi! Avslutade till sist med en riktigt lång avskrittning för hand där han verkligen fick pusta ut efter att ha jobbat hårt och svettats rejält under två omgångar.

 

Anledningen till att Zäta fick gå som han gjorde igår var att jag diskuterat med min tränare hur hon tror att vi bäst ska lösa problemen som har uppstått och att vi kommit fram till att han måste röra på sig. Och med röra på sig menar jag inte motioneras som vanligt utan verkligen arbeta genom hela kroppen och komma loss. Det är svårt att förklara men tänk er skillnaden mellan rörelserna när ni lyfter er ena axel rakt upp och ned och när ni istället snurrar den runt i en så stor cirkel ni kan så att hållningen hamnar på plats. Det är ungefär som att röra axeln i en cirkel som Zäta måste jobba, alltså verkligen ta ut rörelserna! Faktum är att det blev väldigt stor skillnad på Zätas rörlighet efter gårdagens pass, så förhoppningsvis kan vi vara en lösning på spåren.

 

Någon annan som hade behövt få ta ut rörelserna var Mamba som jag hoppade in och red på lektion igår. Stelare häst får jag nog leta efter och jag kunde inte låta bli att tycka synd om henne. Problemet är inte att hon vägrar sänka sig eller så, utan att hon inte kan slappna av och röra sig framåt. Därför gick hela timmen igår till att försöka hitta åtminstone lite framåtbjudning för att kunna jobba henne mellan hand och skänkel och inte bara med handen vilket hade varit betydligt lättare men också sämre för henne. Och ja vad ska jag säga? De sista tio minutrara började hon komma igång lite och hade jag fått välja hade även hon fått gå två timmar för att hinna värma igenom (; Menmen. Det är en fin tjeja det där och oavsett vad, och trots att jag var livrädd för henne när jag var liten haha!, kan jag inte låte bli att tycka om henne lite extra i smyg. 

 

Jahopp, så var det dags. Nu har Zäta börjat fälla sin vinterpäls och det lossnade en hel del redan när jag borstade häromdagen, vilket gör att jag verkligen bävar för när den riktiga fällningen börjar... Zäta har egentligen inte sådär supertjock och tät vinterpäls, men den är lång och vit och ja, det säger väl en del? (; Klantigt nog hade jag dessutom på mig en fleecetröja när jag borstade och det är ju inte direkt optimalt haha! 

 

Jaja, det är lika bra att pälsen ramlar bort så slipper vi den sedan. För hans skull hoppas jag att de gåt fort så han slipper kliet och alla lösa pälsstrån i täcken osv. För min skull är det mest för att allt blir så satans mycket hår i alla kläder som kliar och inte går att ta bort, man kan tro att jag rider en shettis när det är som värst... Förra året började jag därför kolla lite på en sådan där furminator. För de som inte vet är en furminator en slags borste/skrapa som hjälper till något enormt med fällningen genom att dra bort underhåret ur pälsen och alla lösa strån. Det blev aldrig något köp då eftersom jag tyckte de var lite dyra. Nog för att gummiskrapor och ryktstenar fungerar ganska bra också, men jag tror inte de kommer riktigt lika långt faktiskt. Får se om jag gör en investering i år istället, det kan nog vara värt det.

 

För att göra det hela lite lättare kan jag ju i alla fall se det som ett vårtecken, för jag vill mer än gärna slippa alla dessa minusgrader nu!

 

Hihi, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är spänd på att se var de här spännande mailen slutar, men jag tror jag kommer bli otroligt nöjd. Eller nej, jag vet att jag kommer bli otroligt nöjd när allt är rott i hamn och jag fått hämta två paket på posten. Ett utav dem (om nu allt går min väg) innehåller en riktig impulsgrej men som jag bara inte kunde tacka nej till, och det andra en annan riktigt planerat och efterlängtad grej som jag borde tagit tag i så mycket tidigare. Det är verkligen roligt att öppna inkorgen när man vet att det förhoppningsvis ligger spännande svarsmail och väntar där! Någon som kan gissa vad det handlar om? (:

 

 

 

Med start i söndags och fram till och med kommande söndag, alltså hela vecka 4, har jag ytterligare en häst att ta hand om utöver Zäta och Mimmi. En nykomling i vardagen för en veckas tid med andra ord. Dock är hon lite utav en kändis eftersom jag red henne en hel del för två somrar sedan så vi är ju inte helt nya med varandra, och hästen i fråga är min tränares avelssto Celloni. Celloni är ett riktigt sto ut i tåspetsarna! Svart och med ett rejält humör som jag verkligen inte alltid blir klok på (eller orkar med haha!) men samtidigt så himla charmig. Hittills har vi hållt oss sams med ett undantag för idag då vi inte var riktigt överrens om hur man gick på volt i snön på sjukhusfältet, men det var ju lindrigt i alla fall (; 

 

Hur som helst är det roligt att pyssla med Celloni igen. Tanken var väl från början att jag skulle fortsatt hjälpa till med henne även efter sommaren, men eftersom hon fick byta stall och istället flytta hem till Cissis egna lilla gård föll det sig väldigt naturligt att det tog stopp där. Men nu har vi i alla fall veckan framför oss och det blir som sagt roligt, vi får väl se vilka bus vi hinner hitta på haha!

 

Lite pyssel blir det ju såklart att få ihop det med tre hästar som står på två olika ställen, men jag har grym tur att jag bara går i skolan tre dagar den här veckan, varav två är kortdagar och inte särskilt mycket läxor. Så i det stora hela klaffar det trots allt ganska bra, och det är ju trots allt såhär jag vill ha det (massor häst alltså :) så jag klagar inte (:

 

Jag ska försöka rota fram några bilder på Celloni från 2011 som jag vet ska finnas på min hårddisk, tills dess får det duga med en bild på en utav hennes avkommor Carnice som sålts som hoppehäst och gör fina framsteg. Duktig bebis måste ju betyda duktig mamma, eller hur? (;

 

Nu så! Äntligen har jag knåpat ihop den första delen av årsresumén för 2012 (: Verkligen inte den bästa eftersom det inte hände så mycket precis i början av året, men nu är jag igång i alla fall. Inte förrns jag satte mig ned och skrev det här insåg jag hur nyttigt det är att faktiskt titta tillbaka på vad jag har gjort tidigare, massor jag hade glömt ju! I fortsättningen får det därför nog bli en utvärdering av varje månad precis i slutet av den. Mest för min egen del så att jag kan lära av mina misstag och se tillbaka på allt som varit positivt, men också för att det är otroligt nyttigt att rannsaka sig själv! (:

Januari. 2012 startades med en rivstart och efter det gick det i ett! I januari hann jag bland annat med att plugga en hel del, kompishäng, träning och galet mycket tagg inför den kommande fodervärsterminen! (: Jag minns att jag var ungefär lika taggad då på att komma igång igen efter vintervilan som jag är nu, även om det är snäppet värre i år (;

 

Glimtar från januari 2012
- Jag fick en bra start på året där väldigt mycket gick min väg. Många småproblem löste sig och det var så skönt. 

- Satte upp nyårslöften som jag nu i efterhand inser att jag lyckats följa till hälften men inte fullt ut. Till exempel att sova mer var ett löfte jag misslyckades med grovt med. 

- Jag fotade en hel del

- Zäta blev "min" igen efter vintervilan och foderterminen kom igång till min stora lycka (:

- Jag lyckades knipa ett MVG som slutbetyg i Historia A, min absoluta tråååkkurs så jag blev grymt överraskad!

- Stod till lillebrors förfogande en hel dag eftersom han fått en "göra-vad-du-vill-dag" i julklapp av mig. 

- Jobbade en av mina första riktiga arbetsdagar på ridskolan. Redan då tyckte jag att det var riktigt roligt, precis som idag bortsett från alla höpåsar... (;

- Roffe vann Jerringpriset!

- Red en hel del, både Zäta och andra hästar på ridskolan.

- Blickade framåt och var väldigt positiv.

 

 

Åååh, ååh, ååh vad det kliar i mina fingrar när jag klickar mig in på Hööks hemsida och kollar runt på deras rea. Om det inte vore för att jag verkligen måste spara varenda korvöre till utbildningen jag förhoppningsvis kommer in på i sommar hade sakerna nedan sååå gärna fått flytta hem till mig. Speciellt det olivgröna schabraket som jag suktat efter länge, precis som det beigea men det gröna är snäppet snyggare. Så himla fint! Bettet blev jag också riktigt intresserad av. Åh tänk om pengar växte på träd, synd att de inte gör det haha!

 

En natt för ett tag sedan drömde jag en så himla konstig dröm om Noak, den häst som utan tvekan betytt mest för mig men som inte längre finns hos mig ♥

 

I drömmen var det vinter och det var snö och kallt ute. Jag jobbade heldag i stallet och skulle släppa ut hästarna i hagen. Bredvid hagen där Noak alltid gick finns en liten sänka där regnvattnet skall rinna undan, och denna sänka fanns även med i drömmen men var såklart frusen eftersom det var vinter. När jag nästan var klar med alla hästarna skulle jag släppa ut just Noak, och jag vet att jag kollade lite extra på den där sänkan för att undvika den, men trots detta trampade Noak i den. "Ingen big deal" tänkte jag eftersom den inte är djupare än en lite större vattenpöl, men i drömmen var det annorlunda och istället försvann Noak ner i sänkan som om den vore en stor, djup isvak! När jag såg detta stod jag bara och gapade samtidigt som paniken kom krypande. "Vart tusan tog han vägen?" Men så plötsligt, som skjuten ur en kanon, bokstavligen flög Noak upp ur isvaken/sänkan och landade utmattat, dyngsur och iskall i sin hage. Där tog någon slags instinkt över hos mig och jag rusade in till honom, kastade mig ner bredvid honom för att han inte skulle försvinna igen och och försökte få honom att resa sig upp för att inte dö på plats samtidigt som jag vrålade till barnen i stallet att hämta alla filtar och täcken de kunde hitta för att värma honom. När jag som bäst stod och drog i grimskaftet som förvandlats till ett balsnöre för att han skulle resa sig och barnen kom springandes med varma filtar ringde min väckarklocka. Hur det hela slutade och hur det gick med Noak är och förblir okänt. 

 

Jag avskyr att drömma sådant här. Sådana drömmar måste på ett eller annat sätt ha dolda budskap och meningar som kommer från det undermedvetna, det är jag säker på. Själv kallar jag dem för orosdrömmar, och när Noak en gång för flera år sedan drog på sig en otäck knäskada som vi inte trodde han skulle lyckas läka och klara sig ifrån (vilket han otroligt och turligt nog gjorde!) drömde jag fler gånger än jag kan räkna att jag kom till stallet och hittade hans box tom och en lapp på stalldörren där det stod att Noak tyvärr inte fanns kvar. Särskilt en sådan dröm kommer jag ihåg, verkligen varenda detalj, och den är inte rolig kan jag lova. 

 

Det konstigaste med den här drömmen om isvaken var att Noak inte såg ut som sig själv. I stället var han extremt lik en av våra andra lektionshästar, en övervuxen, grå-vit connemaravalack. Men ändå så var han liksom sig själv och stundtals såg jag hans riktiga färg och form. Det förstår jag mig verkligen inte på, men det har antagligen också med mitt undermedvetna att göra. Ganska läskigt egentligen när man tänker på det. 

 

Men drömmar är oavsett vad drömmar och inte verklighet, på gott och ont. Men jag skulle göra precis vad som helst för att kunna spola tillbaka tiden och åtminstone få chansen att rädda honom även i verkligheten.

Igår kväll när jag stannade kvar efter jobbet tog jag tag i allt Zäta himla hår. Det var alldeles för länge sedan jag klippte igenom det och friserade ordentligt, så igår fick det bli en riktig röjardag! På listan över vad som klipptes bort står:
♦ Öronludd
♦ Skägg
♦ Nackstubb
♦ Lite man (dock inte med sax, använder alltid mankniv och avslutar med att jämna till med bara fingrarna)
♦ Svansens toppar
♦ Lurvet på senorna
♦ Kronrändernas fjun
♦ Karledernas hovskägg

Karlederna var minst sagt intressanta att klippa. Så mycket päls som han hade där nu har han inte haft på mycket länge och jag fick verkligen kämpa med saxen för att komma igenom haha. Men till sist lyckades jag och nu är han faktiskt grymt snygg min lille kille (: Älskar när han är vältrimmad och välvårdad eftersom det ger ett så mycket bättre helhetsintryck. Han ser ju nästan ut som en riktig tävlingspolle nu. Ännu finare än annars (: Och det var roligt att se att det faktiskt fanns ett par karleder bakom all päls, det kunde jag inte tro när jag först såg honom (;

På bilden har jag bara kapat luvret på senorna och klippt en karled. Och ja, ni ser nog skillnaden själva haha! Slående, eller hur? (;

 

 

 

Idag kan jag vända på ordspråket "upp som en sol och ned som en pannkaka" och istället skriva "upp som en pannkaka och ned som en sol" för det beskriver verkligen den här dagen bra! (:

Idag stod nämligen stalljobb på schemat, både barnläger klockan 9-12 och utöver det skulle jag ha stallet 8-17. Tror ni inte jag lyckas försova mig eller, och inte så lite heller?! Tanken var att jag och Johanna skulle cykla 07.45 och så vaknar jag 07.37, inte bra... Men jag hann både byta om till stallkläder, packa väskan och äta frukost till 07.50 så vi kom ändå iväg hyfsat haha! 

 

Från och med morgonfodringen har dagen flutit på utan några problem alls och den har verkligen gått fort! Vips så var klockan tre och jag hade endast två timmar kvar att jobba. Hur hände det liksom? Kanske berodde det på att barnen på lägret var så söta när de fick hoppa ett miniplutthinder eftersom det var sista dagen på deras läger och att de blev så glada när de fick sina avslutningsrosetter, eller att jag har fått himla mycket bra hjälp av många snälla stalltjejer idag? Inte vet jag men det har minsann varit en bra jobbdag idag, och då blir jag taggad för att köra på imorgon också (:

 

När stallet var klart och alla hästarna inne avslutade jag med att spendera en stund med Zätus. Som bekant blev det väldigt lite stalltid innan jul och ännu mindre Zätatid :( Det känns verkligen aptrist rent ut sagt, för jag märker av det så väl genom att vi glidit ifrån varanda så smått och att kommunikationen brister. Ååh det är verkligen inte okej, men ikväll tog vi ett steg i rätt riktning och tillbaka och jag hoppas verkligen vi blir lika tighta som förr snabbt igen, så måste det bli! ♥ Men nu kommer foderterminen strax igång på allvar igen och jag är nog mer taggad än någonsin. Det här ska bli vår termin och jag vet att vi kommer ha det riktigt roligt. Slut på lata dagar och igång med hårdträningen, det är då vi trivs som bäst tror jag, när vi hela tiden utvecklas tillsammans och blandar det med busiga upptåg (:

Jag måste berätta en rolig sak om den här bilden från ikväll! Zäta är verkligen inte duktig på att posera för foto, och dte är omöjligt att få honom intresserad av något så han vinklar fram öronen i alla fall. Lite på mig, jag har testat allt. Men ikväll lyckades Jonna med hjälp av en app som låter som en gnäggande häst, och dessutom klockrent varje gång! Nu vet jag vad min nästa app blir haha!

 

Precis som rubriken lyder innebär ett nytt år en ny termin och med det också en ny tävlingstermin! Igår tog jag därför tag i vårens planering på riktigt och så som det ser ut i dagsläget kommer det här bli en riktigt rolig tävlingsvår ((: Det finns en hel del roliga tävlingar som jag är väldigt intresserad av och som jag tror kan passa mig och hästarna bra. Det bästa är att jag troligen kommer kunna åka med båd två på samma tävlingar, vilket är jätteroligt! Under våren kommer jag nämligen att utöver Zäta även starta Mimmi en del. Ett nytt projekt som jag ser fram emot med spänning. Mimmi är, trots sina åsikter om saker och ting, en sådan pärla och så himla olik Zäta i ridningen, vilket enligt mig är riktigt roligt. Men ändå går de så bra ihop till exempel i transporten och ingen är gladare än jag över det. Två fina pållar kan ju bara bli en bra kombination, eller hur? (: 

 

Hur som helst är det som vanligt ett pyssel att få ihop tävlingsplaneringen så att den stämmer med vad jag vill, hur mina föräldrars arbetsscheman ser ut, hur ridskolans hästschema ser ut, och nu även med vad hästägaren vill. Men jag tror det kommer bli bra, och jag är redan gryyymt taggad på tävlingsterminen 2013!! :D

 

Den 15 november kommer alltid att vara en extra tung dag i mitt liv. En dag jag minns in i minsta detalj men som jag önskar aldrig hade inträffat. För exakt ett år sedan vandrade den häst som betytt allra mest för mig vidare till Trapalanda och tog med sig allt som betydde något just då. Kvar fanns ingenting jag tyckte var viktigt.  

 

Alldeles för väl minns jag allt som hände. Hur Hillevi fick ett samtal under mattelektionen, kom in och såg helt förstörd ut, hon sa att det var till mig, och hur jag reagerade när jag fick beskedet. Aldrig tidigare hade jag varit med om något så konstigt, en sådan känsla. Kroppen reagerade utan att jag tänkte och hela jag började skaka våldsamt samtidigt som jag bara gnydde och grät i panik. Jag mådde så illa att jag höll på att kräkas och jag tappade kontrollen totalt. Hade inte Hillevi varit där och hållt i mig hade jag utan tvekan ramlat ihop i en hög, för benen bar mig inte.

 

Timmarna vi fick tillsammans innan han somnade in var så oerhört viktiga. Jag blev hämtad på skolan och utskjutsad till min absolut bästa vän som just då stod ensam på kliniken. I väntan på veterinären myste vi, gick ut på promenad för att hålla oss varma och betade magert höstgräs. Han fick göra precis vad han ville och trots att han knappt kunde äta pillade han i sig så mycket godis han kunde tugga. Varje gång en människa uppenbarade sig i dörren skrek jag inombords att det inte fick vara just vår människa. Men till slut kom hon och det fanns ingen återvändo. Den här världens finaste guldhjärta fick vandra vidare och jag lovade honom att allt skulle bli bra innan jag släppte grimskaftet... ♥

 

Att jag var med enda till slutet är en av sakerna jag försöker trösta mig med idag. Den andra är hur lugn Noak var när vi var där på kliniken. Lugn och glad och så himla tröstande. Det var som att han försökte förklara för mig att det blev bäst så, och att han accepterat det. Det finns hur mycket minnesbilder som helst som snurrar i mitt huvud från den 15 november 2011, alldeles för mycket för att skriva här. Så många detaljer och känslor att det inte går att beskriva. Min guldfärgade ängel kan inte beskrivas med så få ord. 

 

Jag klippte en bit tagel från Noak när jag först kom till kliniken. Tagel jag skulle göra ett armband av och ha på mig varje dag som ett minne. Det taglet ligger fortfarande på min hylla, precis som hans sko, där jag gömde undan det när jag kom hem. Jag har inte förmått att skicka iväg dem, det har gjort alldeles för ont att ta tag i det. Men nu har jag bestämt mig och snart kommer en liten, liten del av honom att alltid finnas med mig kroppsligen igen och inte bara i mitt hjärta.

 

Ett år utan dig är 365 dagar, 8760 timmar, 525600 minuter, för mycket och jag skulle göra precis vad som helst för att få dig tillbaka. Så mycket som jag gråtit och fortfarande gråter av saknad till dig har jag aldrig gråtit förr. Jag vill så innerligt tro att sorgen blir lättare med tiden, men det blir den inte. Den blir bara annorlunda.

Om någon häst förtjänar att skrutta runt i en fin gräshage på gamla dagar var det verkligen du. Men istället slutade allt så orättvist. Tills vi möts igen försöker jag minnas med glädje, ha den här dagen som bara din dag, och se dig som min skyddsängel ♥

 

Idag flyttar vi då ut hästarna till Cissi där de får bo tills på måndag. Eftersom hela stallet skall saneras och boxarna tömmas osv säger det sig ju självt att de inte kan bo kvar under tiden. Det blir ett stoort projekt det här men det är tyvärr nödvändigt. Dumma ringorm!

Eftersom hästarna kommer gå ute tre dagar och två nätter i sträck behäver de varma kläder på sig. Då är det himla tur att Zäta har sitt nya, fina vintertäcke! Varmt och gosigt är det och passformen är över förväntan. Fyndade det faktiskt själv för 300:- och jag kunde inte hålla fingrarna i styr. Hans gamla täcke ser mer ut som ett såll så han behövde ett nytt till årets täckessäsong (:

 

Det känns väldigt konstigt att köra iväg hästarna såhär, lite som betessläppet vid sommaren fast utan sol och grönt gräs.. Bara väldigt fel alltså (; Men på måndag kommer de ju hem igen och då är vi förhoppningsvis kvitt det här himla strulet! (:

På bilderna nedan ser ni det nya täcket. Knäppte dessa lite fort när jag jobbade för ett tag sedan och hade hoppats på ett bättre resultat haha! Men så kan det bli när man bara har tio minuter över (; Hursom tycker jagtäcket är myspys och att han är riktigt fin i färgkombinationen. Att jag ritat två Zn på bogspännena beror på att en annan häst har ett precis likadant täcke (;