Den 15 november kommer alltid att vara en extra tung dag i mitt liv. En dag jag minns in i minsta detalj men som jag önskar aldrig hade inträffat. För exakt ett år sedan vandrade den häst som betytt allra mest för mig vidare till Trapalanda och tog med sig allt som betydde något just då. Kvar fanns ingenting jag tyckte var viktigt.  

 

Alldeles för väl minns jag allt som hände. Hur Hillevi fick ett samtal under mattelektionen, kom in och såg helt förstörd ut, hon sa att det var till mig, och hur jag reagerade när jag fick beskedet. Aldrig tidigare hade jag varit med om något så konstigt, en sådan känsla. Kroppen reagerade utan att jag tänkte och hela jag började skaka våldsamt samtidigt som jag bara gnydde och grät i panik. Jag mådde så illa att jag höll på att kräkas och jag tappade kontrollen totalt. Hade inte Hillevi varit där och hållt i mig hade jag utan tvekan ramlat ihop i en hög, för benen bar mig inte.

 

Timmarna vi fick tillsammans innan han somnade in var så oerhört viktiga. Jag blev hämtad på skolan och utskjutsad till min absolut bästa vän som just då stod ensam på kliniken. I väntan på veterinären myste vi, gick ut på promenad för att hålla oss varma och betade magert höstgräs. Han fick göra precis vad han ville och trots att han knappt kunde äta pillade han i sig så mycket godis han kunde tugga. Varje gång en människa uppenbarade sig i dörren skrek jag inombords att det inte fick vara just vår människa. Men till slut kom hon och det fanns ingen återvändo. Den här världens finaste guldhjärta fick vandra vidare och jag lovade honom att allt skulle bli bra innan jag släppte grimskaftet... ♥

 

Att jag var med enda till slutet är en av sakerna jag försöker trösta mig med idag. Den andra är hur lugn Noak var när vi var där på kliniken. Lugn och glad och så himla tröstande. Det var som att han försökte förklara för mig att det blev bäst så, och att han accepterat det. Det finns hur mycket minnesbilder som helst som snurrar i mitt huvud från den 15 november 2011, alldeles för mycket för att skriva här. Så många detaljer och känslor att det inte går att beskriva. Min guldfärgade ängel kan inte beskrivas med så få ord. 

 

Jag klippte en bit tagel från Noak när jag först kom till kliniken. Tagel jag skulle göra ett armband av och ha på mig varje dag som ett minne. Det taglet ligger fortfarande på min hylla, precis som hans sko, där jag gömde undan det när jag kom hem. Jag har inte förmått att skicka iväg dem, det har gjort alldeles för ont att ta tag i det. Men nu har jag bestämt mig och snart kommer en liten, liten del av honom att alltid finnas med mig kroppsligen igen och inte bara i mitt hjärta.

 

Ett år utan dig är 365 dagar, 8760 timmar, 525600 minuter, för mycket och jag skulle göra precis vad som helst för att få dig tillbaka. Så mycket som jag gråtit och fortfarande gråter av saknad till dig har jag aldrig gråtit förr. Jag vill så innerligt tro att sorgen blir lättare med tiden, men det blir den inte. Den blir bara annorlunda.

Om någon häst förtjänar att skrutta runt i en fin gräshage på gamla dagar var det verkligen du. Men istället slutade allt så orättvist. Tills vi möts igen försöker jag minnas med glädje, ha den här dagen som bara din dag, och se dig som min skyddsängel ♥