» Blåslagen och mörbultad

Då var det avklarat - de första avramlingen på Nisse, och det rejält. Jösses vad han kan bocka Lilla grå!
 
För att göra en lång historia kort hopptränade vi för Lena i lördags och jag hade byggt fram en ganska tittig bana inför kommande hopptävlingar. Jättebra att öva på det hemma innan man kommer ut tänkte jag, men Nisse sa något annat. Redan under framridningen var han fjompig och ovanligt stissig och det blev verkligen inte bättre när vi väl började hoppa. En liten, vit framhoppningsgrind kunde lika gärna varit en krokodildamm i Nisses värld men den gick han med på att hoppa efter en stunds tragglande, om än ovilligt. När vi sedan lade till två murdelar i plast på ett relaterat räcke sa Nisse tvärnej, kastade sig över efter mycket om och men och skickade sedan mig åt helv*te. Det var riktigt länge sedan jag satt på en häst som bockat så och jag hade inte en chans att hålla mig kvar. De tre eller fyra första vändorna gick bra men sen åkte jag i backen och lyckades få armen trampad på av Nisse i farten. Som om inte det var nog åkte sadeln på sniskan och hängde under magen när han rusade runt i ridhuset. Mardrömmen på en sadeltvångshäst och allt var kaos där en stund.
 
När allt rett upp sig efter en stund och hästen var infångad kunde vi konstatera att min arm mådde mindre bra och att Nisse var hur nöjd som helst med sig själv, den fulingen. Åååh så arg jag var på honom när jag inte längre var rädd för att han gjort sig illa eller blivit rädd för sadeln, fullkomligt kokade inombords för att det blev som det blev. Allra värst var att jag inte ens kunde sätta mig på honom igen eftersom armen inte gick att röra, verkligen inte ultimat efter en sådan avåkning varken för mig eller honom, men så var fallet och det var bara att gilla läget.
 
Ja ni hör ju själva hur det låter, kaos som sagt och jag hade väl önskat att jag inte hade behövt dra i backen så ordentligt, även om en avramling är oundvikligt. Men jag har själv känt att det har gått alldeles för bra alldeles för länge så det här var väl ett nödvändigt ont. Det kan ju inte gå bra jämt, så enkelt är det och jag har känt att en avramling var på gång. Det fick jag minsann äta upp haha!
 
Men idag är jag glad trots att kroppen knakar och ömmar - för idag har jag ridit och till och med hoppat igen och den här gången utan problem. Ni anar inte hur lättad jag blev när han sög på som tusan på hindren idag. Förvisso inga titthinder, men efter lördagens flipp var jag rädd att han skulle balla ur helt och hållet. Tur att jag hade fel.
 
Så slutsatsen av detta blir följande: Gör om och gör rätt, shit happens, och jag har en jävel till bockare i min lilla häst. Bara att träna vidare!
 
Svårt att få till en bra bild, men jag har en hovformad, blålila lårkaka på armen strax ovanför armbågen. Snyggt...
 
 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback