I söndags deltog jag och Mimmi som sagt på årets klubbmästerskap i hoppning efter att dagen innan ha hoppat för första gången på väldigt länge, men ändå gjort det klart godkänt och jag hade en bra känsla inför söndagen utan att känna någon direkt press eller nervositet. Jag hade i princip som enda mål att komma runt i grunden och göra en stadig runda.

 

På söndagen däremot kom den lilla jäkeln till tävlingsmänniska fram i mig och jag blev mer och mer taggad ju längre dagen gick. Tyvärr visade det sig att vi bara blev tre startande i klassen och ni kan ju tänka er besvikelsen där, haha! Men men, det var inget jag kunde göra något åt och det var bara att köra på ändå.

 

Eftersom vi var så få fanns det gott om plats på framridningen och vi kunde värma upp ostört och jobba på det vi behövde mest - nämligen övergångar och ett kvickt och energiskt tänk. Lite småstressigt blev det ändå eftersom vi bara hade tio minuter på oss, men Mimmi var med på noterna ganska direkt och även då taggade jag till lite extra hihi.

 

Starten i sig är jag nöjd med! På grund av ett jäkla skitpet kom vi inte vidare från grundomgången till omhoppning med i det stora hela tycker jag att Mimmi skötte sig riktigt bra. Vi gjorde en jämn runda utan några problem och det var ju trots allt mitt mål (: Till nästa gång får vi jobba med att få benen ännu lite kvickare så kanske vi slipper peta ned några onödiga bommar. Och som sagt - ibland hoppar Mimmi kanske hellre än bra, men vi hade i alla fall väldigt roligt båda två! (:

 

 

I december 2009 skrev jag på ett kontrakt som kom att förändra mitt liv något så otroligt mycket och forma mig till den människan, och framförallt den hästmänniskan jag är idag. Då skrev jag nämligen under mitt fodervärdskontrakt som innebar att jag från och med januari 2010 skulle få ha Zäta som min alldeles egna häst två dagar i veckan hos ridskolan och där med bli delfodervärd på honom. Jag minns fortfarande känslan av att bli tillfrågad, känslan när beslutet var fattat och känslan av att sitta på hans rygg den första foderdagen. Det är obeskrivligt, kort och gott.

 

Sedan den där vintermånaden 2010 har vi upplevt så otroligt mycket tillsammans! Vi har älskat varandra, hatat varandra stundtals, tränat och tränat, slitit och tävlat, jag har gråtit över framsteg som aldrig kommit, gråtit av lycka över prestationer vi gjort tillsammans när allt slit givit oss så fina resultat, vi har verkligen jobbat oss upp från botten till toppen, känt oss oövervinnerliga när vi sprängt fram i galopp i skogen och fälten, hjälpt varandra, tagit hand om varandra, busat som små barn tillsammans, hittat ett troligt samspel som jag aldrig känt med en annan häst och så mycket, mycket mer. Det Zäta har gett mig och det han har lärt mig är oersättligt. Den utveckling vi gjorde tillsammans, både i ridningen och i vår relation, har lärt mig så otroligt mycket på så många olika sätt och jag ångrar inte en sekund ag spenderat tillsammans med honom.

 

Idag ser det annorlunda ut. Till sommaren 2013 skildes våra vägar åt och Zäta har nu en annan liten tjej att utveckla och utvecklas tillsammans med. Detta var långt ifrån ett lätt beslut och jag har både gråtit och ångrat mig flera gånger om. Men någonstans vet jag att det här beslutet ändå var det bästa, att det på något sätt var dags för oss båda att gå vidare och hitta nya utmaningar. Jag får trots allt träffa honom varje dag på jobbet och pussa på honom när jag vill, även om det skär i hjärtat när jag ser hur ledsen han blir när jag ägnar mig åt de andra hästarna...

 

Jag skulle kunna skriva i flera timmar för att pränta ner alla mina känslor för det här och försöka förklara och förstå, men det skulle inte hjälpa och det spelar ingen roll. Det enda som egentligen är viktigt är att Zäta är min allra bästa vän, den som har format mig till personen jag är idag och den som lärt mig nästan allt jag kan. För mig är han den starkast lysande stjärnan, prinsen, den busiga pricken med världens finaste glimt i ögat. Den som alltid gör mig glad, den som förstår mig och den som tagit mig igenom så mycket. Min prickiga kille med världens största hjärtat av guld. Jag älskar honom och kommer alltid att göra det.

 

 

Strax innan jag skulle åka iväg till jobbet igår fick jag ett sms från min chef som minst sagt var chockerande och som fick mig att börja gråta av chock. Sms:et innehöll besked om att hon under söndagskvällen behövt avliva en av våra fina lektionshästar Safari Moon, "Måns", akut på grund av en olycka. 

 

Sådana besked är aldrig roliga att få och en kort stund bröt jag ihop riktigt ordentligt. Delvis för att lektionshästarna blivit mina jobbarkompisar som jag samarbetar och jobbar tillsammans med varje dag, men också för att Måns hade en speciell plats i mitt hjärta sedan länge. En kille som han är svår att hitta och han hade verkligen ett hjärta av både guld och diamanter. Men världen är inte rättvis och Måns slets ifrån oss alldeles för tidigt och lämnade ett stort tomrum efter sig.

 

På grund av det här är stämningen ganska tryckt i stallet och många av oss är ledsna vilket såklart märks. Allt ligger lite lågt helt enkelt och kommer nog göra det ett tag framöver. Eventuellt även bloggen men det tror jag ni förstår. Med andra ord tar vi lite en dag i taget på ridskolan och försöker hålla igång som vanligt.

 

Månsen är mycket saknad ♥

Den här filmen var egentligen tänkt att bli lite annorlunda mot hur den blev, men har man en glad och busig häst så har man och då får man filma de korsta stunder som hinns med (;

 

Som jag nämnde igår tyckte Mimmi att det var väääldigt roligt att få galoppera på ordentligt och det var inte för inte som jag bara kunde filma korts snuttar. Rätt vad det var kom nämligen ett ben flygande ut i luften och var det inte ben så var det huvud och hals som försvann i någon slags minibock. Hon kan minsann den lilla damen! Men det roligaste, och mest oväntade, var utan tvekan när vi galopperade förbi en plätt där stubben var lite högre och lite gråare än på resten av åkern - för där kom ett skutt som verkligen fick mig att hänga löst en stund! Det är inte ofta Mimmi reagerar på saker och jag har därför aldrig känt att jag hängt löst på henne förut. Men de gånger hon faktiskt tittar till på något blir reaktionerna ganska starka och igår blev det en rejäl slängning åt vänster för hennes del medan jag var påväg åt höger och upp i luften, haha! Jag får väl tacka min hyfsat bra balans och mina långa ben för att jag höll mig kvar gissar jag på. Mimmi däremot galopperade bara vidare helt oberörd när hon kommit tillräckligt långt ifrån det går stubbmonstret. Min lilla toka ♥

 

 

Detta har vi pysslat med idag och jag säger bara - den totala lyckan när en ny stubbe är klippt och den dessutom slår den förra med hästlängder vad gäller kvalité och storlek. Jag låter videon säga resten men det var helt underbart! ((:

 

Andra delan av Strömsholmsbilder innehåller detaljer, något som jag personligen tycker är extremt roligt att fota. Och på ett sådant ställa som Strömsholm finns det ju en del så kameran fick jobba hårt en kväll hihi. De flesta bilderna är faktiskt från sadelkammaren. Eftersom jag fotade under kvällen gav kvällsolen ett väldigt speciellt ljus som fick lite extra hjälp at de höga fönstren just där inne och det ville jag inte missa. Ni ser ju själva ljusinsläppet i Gula ridhuset på översta bilden - helt otroligt!

Att jag mest höll till i sadelkammaren den här kvällen berodde också på att den var en utav mina favoritplatser på anläggningen. Lukten av häst, läder och smörjprodukter kombinerat med kompishäng var himla fint. Dessutom hade jag, tråkigt nog, också börjat packa ihop mina och Mimmis saker så mått eftersom det snart var dags för hemfärd.

 

En klar fördel med hösten, i alla fall om man står uppstallad så som Mimmi gör en bit ut på landet, är att bönderna äntligen skördar sina fält och lämnar efter sig härliga stubbåkrar! ((: Hela sommaren har jag kastat suktande blickar på de gyllengula fälten och bara väntat på att de skulle klippas ned och jag var minsann inte sen att rida där när det väl hände. Så härligt!

 

Att rida på stubben är något som både jag och Mimmi tycker om och det går oftast bättre där än på ridbanan. Jag antar att det har med att göra att framåtbjudningen kommer lite mer av sig självt och att det blir så mycket friare utan fyra staket som omringar. Inga egentliga begränsningar helt enkelt, det gillas myyycket.

 

Så taggade som få skrittade vi fram på åkern med spetsade öron och peppande musik på Spotify innan vi satte igång med ett riktigt trimmpass. Jag hade som mål redan innan jag satt upp att vi för dagen verkligen skulle anstränga oss och pressa oss det där lilla extra och den här tanken låg och grodde i bakhuvudet under hela passet. Inga missar lämnades utan att ha rättats till, alla övergångar skulle vara balanserade, och eventuella konflikter (ja, sådana uppstår då och då med en dam som Mimmsan) skulle jobbas igenom och inte bara låtas vara. Det här gav verkligen resultat och jag hittade den där känslan som man liksom alltid letar efter i ridningen, ni vet när allt bara flyter!

 

När vi till slut gav oss för dagen var vi ungefär lika svettiga båda två men också lika nöjda. Det är så himla roligt att rida när det känns så, och det här är helt klart ett pass som jag kommer plocka fram och tänka tillbaka till när vi jobbar i motlut (:

 

Ironiskt nog när jag väntat och längtat i flera veckor blev det bara ett pass på stubben, för dagen efter pllöjdes den upp. Men snart kommer en ny åker att skördas och då ska jag banne mig ta tillvara på den! (;

 

Imorse gjorde jag inget mindre än steg upp klockan 05.30, åt lite frukost, satte mig i bilen och styrde kosan ut mot Bjällbrunna för att åka iväg på terminens första tävling. Och inte vilken tävling som helst, utan första omgången av dressyrallsvenskan division II vilket innebär lagridning och är extra kul, men också lite extra pressat, enligt mig. Jag var bara lite lagom trött sådär, men samtidigt grymt taggad och jag såg verkligen fram emot att komma ut på banorna igen! Tyvärr får jag väl säga att dagen som gick upp som en sol slutade med att kraschlanda som en pannkaka.

 

Till en början var det en helt normal tävlingsdag. Hästarna gjordes iordning hemma och eftersom jag och Nickan startade med ungefär tre timmars mellanrum valde vi att åka med en häst i taget för att den andra skulle slippa stå i transporten under flera timmar, ingen big deal på något sätt. Först ut var Bimi och hon och Nickan gjorde en kanonritt utan några som helst större missar. Vi var jättenöjda med deras prestation båda två och kunde räkna upp många exempel på vad de gjort riktigt bra. Tyvärr tyckte domaren något helt annat och där kom dagens första nederlag i form av oväntat låga procent. Därför satte vi oss ganska besvikna i bilen och åkte hem för att hämta Mimmi.

 

Mimmsa den lilla damen lyckades dock snabbt få mig på bra humör när hon redan tidigt på framridningen kändes supertrevlig att rida. Hon var lyhörd, energisk och de problem vi jobbat med den sista tiden var nästan som bortblåsta. Härligt! Under själva programmet, som var LB:2, höll känslan i sig under första halvan av programmet och jag var verkligen jättenöjd. Efter skritten tappade vi tyvärr lite energi båda två men vi genomförde ändå ett klart godkänt program med två egentliga missar som domaren kunde klanka ned på. Trots dessa hade jag en bra känsla när vi hälsat och lämnat banan i och med att första halvan av programmet varit så bra. Eller som Nickan sa "första haövan kan vara det bästa ni någonsin ridit ihop". Men även här visade det sig att domaren tyckte något annat och procenten kändes mer eller mindre som en örfil - ynka 55%... Då hade jag väldigt svårt att dölja min besvikelse kan jag lova. Så - ännu en gång satte vi oss besvikna i bilen och åkte hem för att lämna Mimmi innan vi skulle tillbaka igen för att kolla på Cissi som var vår tredje lagryttare.

 

Resultatet för henne blev ungefär detsamma som för oss andra och jag kan väl säga som så att laget inte direkt hamnade i toppen av resultatlistan. Med andra ord - upp som en sol och ned som en pannkaka med tre besvikna hemfärder som resultat.

 

Nu låter jag väldigt bitter, det är jag medveten om. Men är det något jag verkligen avskyr så är det att känna mig supernöjd över en prestation och sedan bli totalt sågad vid fötterna. Och att få en kommentar som "Kämpa på!" i sitt dressyrprogram när jag inte tyckte att jag behövde kämpa alls (bara lite i slutet) är inte kul alls. Menmen. Nu när jag har fått lite perspektiv på dagen och landat lite själv kan jag istället se det positiva i det hela. Jag hade trots allt em kanonkänsla på framridningen, Mimmi var positiv, jag har himla bra lagkompisar, jag är en erfarenhet rikare och vi genomförde ett halvt dressyrprogram med fläckfri energi (det är mer än vi gjort tidigare haha) vilket betyder att allt vårt tränande och slit hemma börjar löna sig. Alltid något (:

 

Så för att summera dagen: för någon utifrån verkar vi ha ridit bort oss totalt och inte förtjänat några procent att tala om. Men för oss som var där vet vi att vi var bra, känslan var bra och att domaren för dagen ville se en annan typ av uppvisning. Det är då man får försöka fokusera på det som varit positivt, även om det är svårt!

 

 

Vägen hit har varit minst sagt knepig att gå och därför har jag varit ganska tyst om detta. Det har varit många turer fram och tillbaka, mycket har varit osäkert och mycket har strulat, ta bara anmälningen till ridledarutbildningen till exempel. Jösses säger jag bara! Men nu är jag äntligen framme och det känns så himla bra att vara igång på riktigt och börja få koll på läget, även om det är först vecka 36 allt kommer vara riktigt som det ska vara.

 

Men det tar sig! Och är det något jag fått lära mig av den här resan så är det att ta saker och ting som de kommer, vilket varit en extremt nyttig läxa för mig som hatar att inte ha koll på läget hehe. Och det har det verkligen varit värt, för nu är jag så sjukt lycklig och taggad inför vad som väntar att jag knappt kan bärga mig! ((:

 

 

 

Från att i vanliga fall ha en eller två hästar att ta hand om per dag har jag den här helgen ökat upp antalet lite och faktiskt fördubblat det till hela fyra stycken. Anledning? Jo Nickan, Mimmis ägare, har varit i Danmark och tittat på massor fina connemaror och behövde därför någon som kunde passa stallet hemma, vilket jag självklart var sugen på att hoppa in och göra! (: Därför har jag, med lite hjälp från Veronica, sedan i fredags styrt och ställt på Bjällbrunna och pysslat om Mimmi, Bimi, Bella och Nisse. Fast lille Nisse räknas knappt eftersom jag bara har tittat till honom om dagarna då han har helvila och bara går och gottar sig i sommarhagen med de andra grabbarna på gården hihi (;

 

De andra tre däremot hålls igång precis som vanligt och har haft lite olika scheman under helgen som sett ut såhär:

Fredag: Fredagen blev en seeen kväll i stallet eftersom jag inte kom dit förrens 17.30 och åkte därifrån 21.30, sådär lagom trött haha! Men det var det värt eftersom en viss liten grå connemara som jag nämnt här tidigare (Bimi såklart) trimmades på banan och kändes ungefär hur bra som helst! Eftersom det var första gången jag red henne "ordentligt" hade jag inga direkta planer mer än att känna mig fram men oj så fin hon kändes. Som jag sagt förut är hon himlans lik Zäta i ridningen och jag tror att det hjälpte oss en del på traven. Riktigt roligt pass i alla fall!

De andra två gick varsitt lugnare pass. Mimmi skrittades ut men vi jobbade ändå på ordentligt under tiden, eller ja, så gott vi kunde med ungefär en miljon insekter runt omkring oss. Bella i sin tur joggade jag bara en stund på banan av den enkla anledningen att jag är väldans lång på henne och inte ville att hon skulle få det för jobbigt.

 

Lördag: Igår hade jag faktiskt bara hand om Bella och Nisse eftersom Veronica hade de andra två och jag hade planerat ett longerpass med ganka mycket bommar och cavalettis för att hon skulle aktivera kroppen ordentligt. Men nere på banan tyckte fröken Bella att det där med att springa över pinnar var himla onödigt när man faktiskt kunde springa fortare än vinden och totalt strunta i vad tjejen i andra änden av linan sa, så där blev det lite omplanering. I stället började jag därför med att longera henne på en tom volt ganska länge med mycket övergångar för att få ordning på gas och broms innan vi gav oss på bommarna ige och det gav bra resultat. Nog för att bomserierna togs liiite för fort ibland ändå, men nu var det var godkänt när hon jobbade bra nääästan hela tiden (;

 

Söndag: Veronica har Bimi idag och därför gav jag mig ut i skogen på Mimmi och med Bella som handhäst inna jag kollade till Nisse på hemvägen. Idag valde jag att rida barbacka för att variera lite från sadeln och det visade sig vara ett bra val! Nog för att vi var ganska oense i början jag och Mimmi om hur man koncentrera sig på ryttaren, ungefär som Bella ochja igår. Men när det väl lossnade då lossnade allt och det blev sådär extra roligt att rida. Spåret i skogen tar ca 40 minuter att skritta och vi avslutade med att jogga lite på banan med en lika fin känsla (: Såååå taggad på att komma igång och träna nu igen efter sommarvilan!

 

Detta är med andra ord ungefär vad jag pysslat med under helgen. Förutom Bjällbrunna har jag i och för sig också haft hand om min chefs hästar, som för övrigt var hur roliga som helst igårkväll haha, haft en sleepover med Tessan, sovit lite i solen för att ta igen missade timmar och försökt komma igång igen och släppa semesterlunken. Tänk va två lediga veckor kan ställa till med (;

 

 

Det blev en hel del fotat på Strömsholm även om jag hade svårt att hitta tid till att göra det... Men en kväll var det sådär riktigt fint väder som jag inte kunde motstå så det var bara att hugga tag i kameran och fota allt jag kom över!

 

Här kommer därför första delen med Strömsholmsbilder och jag tänkte starta med bilder på anläggningen som verkligen var hur fin som helst! Jag vet inte hur många jag pratade med på kursen som tyckte precis som jag: att på ett ställe som Strömsholm skulle man verkligen vilja bo och ha sin häst uppstallad för alltid och gärma samtidigt ha tillgång till de träningsmöjligheter som vi hade under kursen. Med andra ord leva som på en ridledarkurs men utan plugget och det pressade schemat (;

 

På bilderna syns ridbanan på stallplan och Gula ridhuset, Norra stallet där min kurs hade sina hästar, Röda stallet, stallplan och utebanan, stalldelen och Vita ridhuset som omgav stallplan, rasthagar och skrittmaskin, och till sist ridvägen förbi markan och diverse boningshus och hus där förbundet håller till.

 

Betessläppet gick som sagt väldigt lugnt till och de fartfyllda bilder jag hade räknat med gick snabbt upp i rök haha! Men istället blev det ett gäng fina kvällsljusbilder och jag tycker de är ganska mysiga. Framförallt ser hästarna så glada och nyfikna ut, lyckliga, och det gillas skarpt! (:  

 

Samma fredagkväll som vi kom hem från Strömsholm släppte jag Mimmi på välförtjänt sommarbete. I full mundering mot flugor, bromsar och knott fick hon träffa sina connemarakompisar och ett helt gäng andra ston och äntligen äta gräs efter tre veckors konstant uppstallning och jobb på RLK. Det var hon verkligen värd!

 

Ihopsläppet gick precis så bra som vi väntat oss och det gick väldigt lugnt till. Några rundor fram och tillbaka mellan de olika grupperna av ston blev det allt, men det var också allt som hände. Den som var fjompigast var nog en av Mimmis bästisar, Bimi, som skrek och hade sig en stund hihi. Men efter en kvart ungefär var det frid och fröjd i flocken och jag kunde lugnt åka hem med vetskapen om att Mimmi nu betade sida vid sida med sina bästisar i kvällsolen. Nästan så jag blev avundsjuk på hur skönt de hade det! (:

 

Vet ni vad jag har gjort idag? Jo, jag med mina 184 cm över havet har ridit ponny hihi! Sååå kul! (:

 

Det här med ponnyer har varit något som jag känt att jag gått lite miste om i mitt hästliv. Självklart växte jag upp på breda ponnyryggar och lärde mig rida på ridskolans ponnyer, men eftersom jag blev så lång så snabbt fick jag aldrig riktigt uppleva den där "ponnytiden" som alla hästtjejer går igenom med ponnymammor, fartfyllda tävlingar och skuttande bockningar hit och dit. Såhär med facit i hand ett par år senare kan jag dock känna att det var en fördel att gå upp till ridhäst direkt, men när jag var mindre var det ganska tungt att se kompisarna rida ponny. Framförallt på tävling, då var jag inte så kaxig med mina typ 13 bast när jag fick starta mot 50+are haha! Men det blev ju bra det med till slut (:

 

Hur som helst. Imorse startade nämligen jag, Nickan och mamma dagen med att ta en mysig ridtur tillsammans alla tre och då föll det sig så att mamma fick hoppa in på Mimmi, Nickan red Bella och jag själv fick rida Bimi. Bimi är ett connemarasto som ägs av Marlene Näslin som jag besökt några gånger och är en liten finurlig dam som på många sätt är väldigt lik Zäta, och faktiskt nästan lika hög. Idag höll hon sig dock från att busa som första gången jag red henne och var verkligen härlig att rida. Rund, mjuk och riktigt pigg och växte verkligen ju längre vi red. Lite busig ponnygalopp blev det också och det var vi båda ganska nöjda med haha! Ååh vad det är kul att rida ponny ibland! (:

 

 

Men det visade sig vara oro helt i onödan, för veckorna på Strömsholm går utan tvekan till historien som tre av de bästa veckorna i mitt liv och jag kunde inte vara nöjdare med hur allt blev. Mimmi trivdes som fisken i vattnet i sin box och med de andra hästarna, fodret var det inga som helst problem med, jag lärde känna världens härligaste människor och skapade minnen för livet. Som pricken över i lyckades jag också få världens mysigaste gruppledare som förgyllde varje dag bara genom att vara sig själv.

 

Ärligt talat längtade jag tillbaka till allt redan igår morse. Trots att det var ett sjukt fullspäpckat schema som sträckte sig mellan 06.40 till 20.00, ofta ganska stressigt och att matkoman ibland gjorde vissa teoripass näst intill outhärdliga skulle det krävas mycket för att jag skulle byta bort det. Hade jag haft möjligheten hade jag stannat kvar i fredags och åkt hem när jag kände mig klar med allt och inte för att tiden var slut. Jag och Katarina hade en liten plan om att försöka bo kvar på stället, men den sprack ju som ni kanske förstår hihi!

 

Åååh fina fina Strömsholm, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hur bra jag hade det, hur nöjd jag är och hur roligt allt var, men det tjänar inte så mycket till. Nu är det bara att återgå till verkligheten och långsamt smälta allt jag var med om. Det kommer att dyka upp lite fler inlägg om ridledarkursen här så småningom med lite mer detaljer än jag lyckats få med i mina mobilinlägg och med massor av bilder jag inte heller lyckats få upp. Men än så länge nöjer jag mig med att säga att Strömsholmsveckorna verkligen var helt underbara på alla sätt och vis! (:

 

 

 

 

 

Att hoppas på att internet och tekniken skulle vilja samarbeta med mig nu under kursen visade sig vara för mycket att be om. Inte för att jag är direkt förvånad egentligen, jag har flera gånger fått hintar om att jag borde hålla mig borta från allt vad elektronik innebär, men hoppas kunde man ju ändå göra (;

 

Hur som helst så har det i alla fall betytt att jag inte kunnat använda min dator något och att jag därför heller inte kunnat använda de bilder jag har tagit med systemkameran... men men, det har blivit en hel del fotat med mobilen också och jag tänkte slänga upp några här! Enjoy! (:

 

1. Mimmsa! (: 2. Världens läskigaste stallkatt, som bits (kolla bara blicken...) 3. Cykeltur till Kolbäck 4. Stallet i morgonljus 5.Utan tvekan godaste mjukglassen som finns,  bästa markan 6. En skön pall i nya ridhuset 7.Kaostavlan i stallet 8.Min fina hemmafixade tvättställning 9.Slottet

 

Nu är vi mitt i sista veckan och det märks kan jag säga. Plötsligt blev det väldigt mycket att göra, kolla upp och plugga på vilket betyder att det är full rulle hela tiden och hela dagen lång. Igår skrev vi det första provet (instruktörskunskap) och imorgon står prov i dressyr- och hopplära på schemat. På torsdag har vi det sista som blir teoriprovet för bronsmärket. Det är lite att plugga som sagt (: Men å andra sidan så är det ju bara två pluggkvällar kvar nu så jag överlever nog! 

 

Mitt största problem just nu är att jag typ inte vill åka hem längre. På ett sätt vill jag såklart åka hem. Dels för att jag vill ha lite riktigt sommarlov den veckan jag har chansen, och dels för att jag har mycket roligt att se fram emot. Men samtidigt har vi det ju så bra här nu... vill ha det bästa av båda helt enkelt!  (;

 

Nu ska vi ruscha ner till stallet och fota bilder till ett grupparbete som också ska redovisas imorgon. Bara att trycka på turboknappen! (:

 

Tidigare under kursen har vi ju testat på temporidning och provat att hoppa de olika bankarna på Österängen dom var superkul båda två. Men i lördags slogs båda delarna ihop till något ännu roligare - nämligen tempoterräng! 

 

Tempoterräng innebär att vi red en bana runt på Strömsholms markområde som var snitslad med pilar och uppdelad i olika sträckor. Varje sträcka hade i sin tur en angiven hastighet som det gällde att komma så nära som möjligt,  till exempel skritt 100 meter/minut eller galopp 350 meter/minut. Och som jag nämnt tidigare var ju Mimmi och jag proffs på att pricka rätt tempo så en liten tempoterräng skulle väl inte vara någon match. Nej jag skoja bara, men vi var väldigt taggade! (:

 

Mitt lag bestod av mig och Mimmi,  Amanda och Goodie och Ellen och Luric. Helt klart ett bra lag och vi hade sjukt kul tillsammans. Självklart tog vi tillfället vi fick och passade på att spöka ut oss lite också när vi hade chansen. Man får ju passa på när man kan strunta i lite regler och får lov att busa hihi (: Därför målades det kamouflageränder på kinderna, kläderna matchades och hästarna fick manar och svansar fulla av löv. Jag kan lova att det var tre jättesnygga troll/militärer/intevetjag som red iväg! (; Hur som helst visade det sig att vi var ganska så grymma ändå och av åtta lag slutade vi trea, inte så pjåkigt va? (:

 

Min grupp,  Lag Syd, lyckades dessutom ta hem femte, tredje, andra och förstaplatsen! Det är ju bara att konstatera - Lag Syd är det enda rätta ; D

 

Onsdag och torsdag den här veckan var två speciella dagar, vilket i och för sig alla dagar är här på Strömsholm haha! Men just onsdag och torsdag av den anledningen att vi bytte hästar med varandra i gruppen och därför fick sitta på två helt nya pållar under ett dubbelpass dressyr per dag. Tanken med det var att vi skulle få rida hästar som av olika anledningar var annorlunda mot våra egna och se hur det fungerade.  Superklurigt men väldigt roligt!  (:

 

Först ut, alltså i onsdags, var för min del Evelinas sto Tessan, som jag faktiskt till och med gissat att jag skulle få rida. Guldstjärna till mig! (; Anledningen till att jag fick rida just Tessan var att hon har ett mycket tydligare rörelsemönster än Mimmi. Hennes gångarter är stora och luftiga och det var roligt att få chansen att känna på dem. Att sätta sig och rida på en helt ny häst är alltid svårt, men jag hade en liten lös plan om hur jag tänkte mig att Tessan skulle vara och hur hon skulle fungera att rida som turligt nog stämde ganska bra. Vad jag däremot inte väntat mig var att jag skulle behöva använda så mycket framåtdrivande hjälper och att hon var så "lätt i handen". Men efter en stunds tragglande fick jag något så när koll på samordningen mellan mig och henne och det kändes ändå helt okej. Det var en lite spännande häst att rida som jag tror man lär sig massor tillsammans med och Evelina rider henne verkligen bra på ett sätt där hon döljer det egentliga arbetet hon gör. Häftigt!

 

I torsdags fick jag istället rida Amandas sto Goodie. Eftersom det var Amanda själv som höll lektionen ska jag erkänna att det var sådär lagom nervöst att rida hennes häst, snacka om att bli granskad liksom! Men Goodie visade sig vara en riktigt trevlig tjej hon och jag tyckte verkligen om att rida henne. Hon hade en otrolig motor vilket gjorde att det fanns umgefär hur mycket som helst att ta av i gångarterna samtidigt som hon var lite finurlig ibland och utnyttjade det själv också haha. Men det var som sagt en jätterolig häst att rida och jag skulle utan tvekan göra det igen om jag fick chansen. Extra roligt var att Amanda uppskattade hur jag ridit henne och tyckte att det såg trevligt ut, skönt! (;

 

Att byta hästar på dressyrpassen gjorde att jag bara red Mimmsa på hoppassen under onsdagen och torsdagen, såklart. Och ni kan nog tänka er själva att det kändes ganska bra att få sitta upp i hennes dressyrsadel igår och känna sig hemma från början. Mycket nöjd tjej här då (:

Såhär mysigt kan man ha det efter en lång dag med två bra hoppass på förmiddagen och två dressyrpass med en ny ryttare på ryggen på eftermiddagen. Boxen är nyspånad och påfylld med en hel bal spån, hon är alldeles nyompysslad och både pyjamasen och nattsockorna är på. Det är hon värd! ♥