» .

Jag lever, men det är knappt. Känns som om jag vandrar omkring i ett vakum. Ena stunden kan jag vara glad och inte tänka på vad som hände i tisdags. Och i nästa slår det över mig som en våg från världens största tsunami. Ena stunden gråter jag, och i nästa är jag bara helt likgiltig till allt och bryr mig inte om något eller någon.
Det enda som håller mig uppe just nu är min fina lillprick och mina vänner, vad skulle jag göra utan er? Trots att jag inte visar det är jag så oerhört glad över att veta att ni finns där tätt bakom mig, jag kommer nog behöva det ♥ 

Det värsta är att jag hela tiden glömmer bort sanningen. I mitt huvud är han bara någon annanstans, på en annan plats där han nu fått bli pensionär och bor hos någon annan. Men sen slår verkligheten till och jag inser att han faktiskt inte finns alls längre. Och det vidrigaste ordet som finns skriker högre än allt annat. död.
Mitt finaste hjärta, halva mitt liv försvann med dig... Jag klarar inte det här.

♥ du klarar det här! du vet att jag finns här om du behöver mig.

Amanda, det är väl klart att du klarar det! Släng skiten på mig så blir det bra, för jag finns här för dig. Det är så jobbigt att se dig lessen :( <3

Jag tror jag kan sätta mig in i vad du känner just nu, och jag vet att du går igenom en extremt jobbig tid men även om det känns mörkt just nu så kommer det bli bättre. Sorg tar tid att bearbeta och alla tar det olika men du kommer klara dig genom det här även om det inte känns så för stunden. Tids nog kommer du kunna se tillbaka och le mer åt dem fina stunderna än gråta över slutet, men låt det få ta sin tid. Kram!

<3

Don't cry because it's over, smile because it happened! <3